Mina boktips

Josefin Klougart är en ung, dansk författare som har skrivit flera prisade romaner. Nu är hon aktuell med sin sjätte bok ”Allt detta kunde du fått”. Trots att boken är välskriven hade jag svårt att fastna.

Vi får följa Barbara som återvänder till sitt barndomshem på Jylland. Pappan har precis genomgått en stor hjärtoperation. Hans sjukdom ger Barbara anledning att se tillbaka på familjens historia. Hon försöker förstå varför hon har blivit den hon är och vad som har format henne genom livet. Romanen blir en släktkrönika där teman som föräldraskap, moderskap och systerskap är centrala.

Romanen är inte kronologiskt uppbyggd, utan består av anekdoter som löst fogats samman som till ett collage. Mosaikstilen och tidshoppen bidrar till att det inte är helt lätt att komma in i boken. Den som har läst något av Klougart tidigare, vet att hon kan skriva både svårtillgängligt och komplext. Även om den här boken nog får räknas som mer lättläst än annat Klougart har skrivit, är den krävande.

Klougart skriver om den tid som flytt och som aldrig kommer åter. Hon skriver om livet och döden, om familjen och om naturen. Naturskildringarna är fina och språket poetiskt. Ändå kommer jag på mig själv med att tappa tålamodet och intresset. Det är synd, för jag inser samtidigt att boken har fina kvaliteter. Stilen är säregen och texten är tveklöst välskriven.

Klougart lär fortsätta kamma hem litterära priser och få fina recensioner. Jag tippar att boken blir en riktig kritikerfavorit, men jag saknar tålamodet. Kanske kan boken få en ny chans vid ett senare tillfälle. Det är möjligt att jag förmår att uppskatta texten bättre en annan gång. Omslaget slutligen är riktigt snyggt! Finstämt precis som boken.

Mitt betyg: 3 av 5.

Andra delen i Ida Andersens Glasbruksserie, ”Skörgossen”, är skickligt och stilsäkert skriven. Den golvade mig visserligen inte som ”I oxögat”, men jag tyckte ändå väldigt mycket om boken. Framför allt författarens sätt att skriva och hantera språket imponerar!

Handlingen utspelar sig på 1700-talet i den småländska bruksmiljön runt Kosta Boda.
Vi får följa tre personer:
Johan, som börjar arbeta i hyttan på glasbruket som fjortonåring. Han drömmer om att bli glasblåsare, men han får börja med slitgörat att lava in ved i ugnarna…
Elisabeth, den tyske glasblåsarens dotter, som har svårt att finna sig tillrätta i det nya landet. Hon förälskar sig i brukets bokhållare och träffar honom i hemlighet.
Slutligen möter vi Hedvig, som växer upp med en far, vars alkoholism drar ner familjen i fattigdom och misär.

De tre karaktärerna bygger på verkliga livsöden. Människornas arbete och slit för brödfödan skildras omsorgsfullt. Jag gillar särskilt att det talas på dialekt, eftersom det bidrar till att texten blir så autentisk. Språket är nyanserat och rikt. Författaren riktigt briljerar när det kommer till det språkliga! Även 1700-talsmiljön beskrivs levande och målande. Det märks att författaren gjort noggrann research! Läsaren förflyttas genom tid och rum till bruket där glaset formas av skickliga hantverkare.

Tycker du om romaner i Vilhelm Mobergs anda, så läs! Men börja med ”I oxögat”, ifall du inte redan har läst första delen i serien. Berättelsen om det strävsamma paret Sissel och Eskil är alldeles underbar!
Läs mer om vad jag tyckte om ”I oxögat” här. Glasbruksserien ska glädjande nog bli en trilogi, så ytterligare en bok är att vänta.
Betyg: 4 av 5

Thomas Korsgaards roman ”Om någon skulle komma förbi” har precis kommit ut på svenska. Boken är första delen i en trilogi. Jag har läst och kan bara stämma in i hyllningskören! Med Korsgaard har Danmark fått ett nytt litterärt stjärnskott!

Det här är en sorglig uppväxtskildring som bitvis är riktigt beklämmande. Tonen är allvarlig, även om det tragiska ibland slår över i tragikomik.

Tue – författarens fiktiva alter ego – växer upp i en fattig familj på den jylländska landsbygden. Föräldrarna har nog med sitt och sina problem. Modern är deprimerad och ägnar sig åt nätpoker. Fadern är hård och hätsk. Att få lantbruket lönsamt är svårt och skulderna gör honom förbittrad. Utlämnad åt sig själv får Tue på egen hand försöka navigera i tillvaron och finna ut vad som är rätt och vad som är fel. Det går sådär…

Språket är smidigt, kärnfullt och flyter fint. Det är svårt att tro att detta är en debutroman! En rörande och fängslande skildring av att växa upp i en dysfunktionell familj! Mycket skickligt! Jag ser fram emot fortsättningen! Betyg: 4 av 5

Shafaks roman nominerades 2019 till Bookerpriset och tog sig då till den korta listan. Nu finns romanen på svenska. En fascinerande och synnerligen originell vårnyhet! Läs den!

När Leilas hjärta slutar slå, fortsätter hennes medvetande att grubbla över livet under några sista skälvande ögonblick: 10 minuter och 38 sekunder för att vara exakt. I tillbakablickar får läsaren ta del av hennes uppväxt och liv. Leila mördas och dumpas i en soptunna, men detta inte någon deckare, utan en färgstark roman med teman som lojalitet, vänskap, utanförskap och social misär.

Shafak levandegör staden Istanbul och beskriver smaker, dofter och ljud. Miljöer och karaktärer skildras med säker hand. Förutom den prostituerade kvinnan Leila lär vi känna hennes fem förtrogna och nära vänner. De är alla udda personligheter som blivit tilltufsade av livet.

Det här är en vacker och gripande berättelse, originellt upplagd och oerhört välkomponerad! Jag blir grymt imponerad av såväl språk som stil! Missa inte boken och missa inte den här turkiska författaren som skriver så rasande skickligt! Shafak är en förkämpe för yttrandefrihet, så det känns passande att lyfta fram hennes bok denna helg när Världsbokdagen firas! Högsta betyg! 5 av 5.

”Svartsvala” är en vacker och vemodig roman om minnets betydelse. Lucía råkar vid 26 års ålder ut för en hjärnblödning med minnesförlust och problem med korttidsminnet som följd.

Precis som svartsvalan, som tillbringar större delen av livet uppe i luften, där den fritt seglar på luftströmmarna, längtar Lucía efter frihet. Kärlek törstar hon också efter, men kärlekslivet kompliceras av minnets begränsningar, som bokstavligen tvingar henne att leva i nuet.

Trots att läsaren får ta del av Lucías tankeflöde är hon förvånansvärt svår att komma nära. Hennes berättelse borde gripa tag i mig mer, men Lucía är undflyende, sval och distanserad. Den spanska som på grund av Lucías chilenska påbrå finns inflätad i texten minskar inte heller distansen, eftersom jag inte förstår orden…

Språket i boken är bitvis poetiskt. Vissa stycken, såsom den inledande meningen, är en fröjd att läsa: ”Tornseglaren flyger som till månen tur och retur sju gånger under sitt liv, men jag hann inte se en enda sommargylling, inte älska en enda man, inte föda ett enda barn, tänkte jag när jag dog, mattan luktade som gammalt luktar, jag hade nyss fyllt tjugosex, varför hade jag inte tvättat mattan?”

Kvinnans kamp för att leva – och inte bara att överleva – skildras insiktsfullt. I sitt avslutande tackord tackar författaren de läkare som genom åren har funnits där för henne. Det får mig att undra hur mycket som eventuellt är självupplevt – inte minst eftersom det finns en äkthet i texten som imponerar! Betyget landar på 3,5.

Franzens ”Vägskäl” är en karaktärsdriven roman som jag räknar in bland årets bästa böcker under 2021. I boken är det tidigt 70-tal och vi möter den amerikanska prästfamiljen Hildebrandt. De bor i New Prospect, en fiktiv villaförort till Chicago.

Familjen består av föräldrarna Russ och Marion, samt deras fyra barn. Russ genomgår en medelålderskris och flörtar med en vacker församlingsmedlem. I kyrkan blir han utmanövrerad av en ung, ambitiös och karismatisk kollega. Marion är medveten om makens svaghet för den andra kvinnan. Men hon har egna problem och bär på hemligheter från sina ungdomsår…

Parets tonårsbarn har sina problem att tampas med. På sätt och vis står de vid olika vägskäl. Crossroads är också namnet på kyrkans populära ungdomsgrupp. Clem hoppar av studierna för att göra militärtjänst i Vietnam. Begåvade Perry tjänar pengar på droger. Becky förälskar sig i en musiker som redan har en flickvän. Judson slutligen, den yngste i syskonskaran, förblir en smula anonym. Men han får kanske ta större plats i nästa bok?

Franzen har med sitt fenomenala karaktärsbygge skapat ett mästerverk! Personerna i den dysfunktionella prästfamiljen är psykologiskt trovärdiga och övertygande. Familjemedlemmarna försöker göra det rätta och vara goda människor. Tron och religionen är viktig för dem, men trots goda intensioner  blir det fel ibland…

Romanen har ett lågt tempo och man behöver ge läsningen tid. Utan tvekan är boken värd att läsas långsamt och med eftertanke!

”Vägskäl” är första delen i en planerad trilogi. Jag väntar redan på nästa del!
Varma rekommendationer! Högsta betyg! 5 av 5.

”Stargate” är en djupt rörande berättelse skriven ur barnets perspektiv. Det är en modern saga som osökt för tankarna till H.C Andersens klassiker ”Flickan med svavelstickorna”.

Det är adventstid i Norge och vi får följa två syskon och deras alkoholiserade far. Han hamnar ofta på puben Stargate och förlorar det ena jobbet efter det andra. Ekonomin är ansträngd och kylskåpet ekar tomt därhemma. Men så får pappan arbete som julgransförsäljare. För flickorna tänds hoppet om en jul, där de till och med ska ha råd med en julgran…

Det här är en gripande och medryckande berättelse om syskonkärlek, beroende, medmänsklighet och julmagi. En vacker, sorglig och tankeväckande historia som går rakt in i hjärteroten! Ska du bara läsa en julberättelse i år, så låt det bli ”Stargate” av norska Ingvild Rishøi! Boken är vackert formgiven och omslaget pryds av en akvarell av Martin Jacobson. Högsta betyg! 5 av 5.

En fantasifull och fabulerande familjesaga som sprudlar av berättarglädje – Det låter väl härligt?! Trots det var inte ”Höga visan på Palermovägen” en bok för mig…Humor är minsann inte lätt!

Annette Bjergfeldts debutroman har många förtjänster. Den är välskriven, originell och varm. Lite småskruvad är den också, vilket redan omslaget med den ”flygande” flodhästen visar. Här finns inslag av humor, men även av allvar. Säkert kommer många läsare att charmas av romanen, men jag förbryllades av stilen och förstod mig aldrig riktigt på lustigheterna. Men vem vet, kanske finner du Bjergfeldts bok både klok och smårolig?!

I boken får vi följa en dansk-rysk-svensk familj bosatt i Köpenhamn på Palermovägen. Vi möter berättarjaget Esther och hennes tvillingsyster Olga. Bägge är konstnärligt begåvade och de försöker ständigt övertrumfa varandra. Den ena målar och den andra sjunger. Karaktärerna är överlag färgstarka, såsom exempelvis mormor Varinka, ursprungligen en rysk cirkusprinsessa…Nu samsas tre generationer under samma tak. Alla drömmer de om att finna den stora kärleken, men livet blir inte alltid som man tänkt sig…
Betyg: 3 av 5

I ”Bagaget” berättar österrikiska Monika Helfer sin familjehistoria. Hon utgår från sin mormor Maria och morfar Josef, men rör sig smidigt mellan generationerna.

Maria och Josef Moosbrugger lever med sina barn i utkanten av en isolerad dal i de österrikiska alperna. Med rötter i resandefolket är familjen utstött och de kallas hånfullt för ”bagaget”. Familjen lever fattigt och enkelt, utan bekvämligheter.

När första världskriget bryter ut 1914 blir Josef inkallad. Borgmästaren lovar att se efter familjen när Josef tvingas gå ut i kriget. Maria är en oerhört vacker kvinna, som drar till sig allas blickar. Så även borgmästarens. När Maria blir gravid uppstår snart ryktet att barnet är oäkta. Hemkommen från kriget vägrar Josef att erkänna flickan, Grete, som senare ska bli Monika Helfers mor.

Boken är tunn, men rymmer ändå många livsöden. Kronologin är inte rak, utan författaren hoppar skickligt i tiden. Fakta och fiktion vävs mästerligt ihop. Språket är vackert, kärnfullt och närmast poetiskt. Romanen är en lågmäld pärla, gripande och autentisk! Helfer har jämförts med författaren Robert Seethaler, så gillar du hans böcker ska du absolut se hit!

”Bagaget” är Helfers första bok som översatts till svenska. Uppföljaren ”Vati” nominerades till det tyska bokpriset (der Deutsche Buchpreis) 2021. Jag hoppas verkligen att den översätts till svenska! Jag blev oerhört förtjust i denna innerliga berättelse! Högsta betyg! 5 av 5.

Ett barndomshus, starka syskonband och en oförmåga att släppa taget om det förflutna – det är några av ingredienserna i ”Det holländska huset”.

Ann Patchetts lågmälda familjesaga följer syskonen Danny och Maeve Conroy. De växer upp utanför Philadelphia i ett pampigt hus kallat ”Det holländska huset”, eftersom egendomen ursprungligen byggdes av holländare.

Modern trivs aldrig i huset och lämnar tidigt familjen. Fadern är framgångsrik, men frånvarande, så syskonen Danny och Maeve tyr sig till varandra. De har det hyggligt – tills fadern gifter om sig. När han sedan hastigt dör fördrivs de från hemmet av styvmodern som vill bo i huset med sina döttrar…Ja, styvmodern är som hämtad ur Askungen…

Åren går, men syskonen är oförmögna att släppa taget om sitt barndomshem och gå vidare. Det här är en välskriven berättelse om förlust, sorg, syskonkärlek, vrede och försoning. Karaktärerna är omsorgsfullt och trovärdigt tecknade.

Författaren har åstadkommit ett imponerande romanbygge, men riktigt förtrollad eller berörd blev jag inte. Möjligen kändes romanen för konstruerad? Boken har stora förtjänster och är absolut läsvärd, men full pott blir det inte. Bitvis hade jag faktiskt svårt att hålla intresset uppe. Antagligen skulle boken passa utmärkt som bokcirkelbok.

Romanen har hyllats av läsare och nominerats till flera priser, däribland Pulitzer-priset 2020.

Det snygga bokomslaget är målat av Noah Saterstrom och föreställer Maeve. Även pärmens insida är vackert layoutad! Betyg: 4 av 5.

Under sommaren har jag vågat mig på att läsa min första John Ajvide Lindqvist-bok, ”Vänligheten”. Den sägs vara betydligt ”snällare” än annat som författaren skrivit. Jag ger den klart godkänt!

I sin tegelstensroman skildrar författaren hur vänligheten avtar i ett samhälle. Stämningen förändras när en gul container mystiskt dyker upp i Norrtälje hamn. Containern visar sig nämligen ha ett ohyggligt innehåll. I takt med att mörkret sipprar ut och förgiftar människors sinnen, hårdnar samhällsklimatet. Människors vänliga gester byts mot intolerans, misstro och hat. Den här smygande förändringen skildras suveränt av författaren!

Vi får följa sex personer i ett kompisgäng i Norrtälje. Karaktärerna är vältecknade, bortsett från en onödig utseendefixering. En kvinna är exempelvis fotomodell och två andra kämpar mot övervikt. Tendensen att reducera kanske främst kvinnorna till deras utseenden är beklaglig.

Några av karaktärerna har förmågan att blicka in i framtiden. Deras förmågor tas i anspråk i kampen mot den tilltagande ondskan. Här finns tydliga blinkningar till Stephen Kings romanvärld.

När det gäller bokens uppbyggnad så fångades mitt intresse omedelbart av de inledande kapitlen. Jag skulle rent av vilja beskriva inledningen som mästerligt komponerad! Sedan tappar boken fart. Först mot slutet tänder det till och spänningen stegras igen. Tyvärr knyter författaren ihop säcken alldeles för hastigt i det avslutande kapitlet. Lite för lättvindigt slut efter 700 sidor med andra ord.

Sammantaget blev jag, trots mina invändningar, imponerad av ”Vänligheten”. Det är absolut en läsvärd roman och jag hoppas på fler böcker i samma stil! Betyg:  4 av 5