Att jämföra bok och film kan vara mycket givande. Patient 67 av Dennis Lehane är en spännande, men invecklad berättelse som också filmatiserats. Shutter Island heter filmen med Leonardo DiCaprio i rollen som kriminalkommissarie Teddy Daniels.
Tillsammans med sin nye partner Chuck Aule anländer Teddy Daniels till ön Shutter Island, där ett hårdbevakat mentalsjukhus är beläget. De intagna är sinnessjuka brottslingar och nu har en kvinnlig patient rymt. Snart tar utredningen dock en oväntad vändning. I takt med att Daniels kommer sanningen allt närmare hopar sig frågorna: Finns det en 67:e patient? Vilka plågsamma minnen bär Daniels själv på och kommer han levande från skräckön?
Filmen förmedlar den obehagliga, mardrömslika och surrealistiska stämningen ypperligt. Filmmusiken är riktigt dramatisk och kuslig. Verklighet, hallucinationer och drömmar flyter ihop, vilket komplicerar intrigen. Boken upplevde jag som tydligare. Lehane skriver med en otrolig finess och låter detaljer utgöra viktiga ledtrådar.
Det som verkligen sätter myror i huvudet på mig är slutet. Slutar boken och filmen olika? frågar jag mig förbryllat. Bokens slut – sluta läsa om du inte vill veta – tolkar jag på följande vis: Teddy Daniels kommer till insikt om vem han är. Sanningen om vad som har hänt tidigare är dock så gruvlig att han får ett återfall. Rollspelsexperimentet som skulle föra honom tillbaka till verkligheten har misslyckats och han får därför genomgå lobotomi. Filmen däremot öppnar upp för ett annat slut: Daniels kommer till klarhet, men vissheten är så tung att bära att han fejkar ett återfall. Han går således frivilligt med på lobotomi för att få glömma. ”Vilket är värst att leva som ett monster, eller dö som en god människa?” säger Daniels i filmen. Nu kan jag dock inte låta bli att grubbla över om boken och filmen verkligen slutar olika. Jag kan ju ha missuppfattat bokens slut. Har filmregissören bara förtydligat bokens slut, eller har han skruvat slutet på egen hand? Märkligt, märkligt! Någon som begriper?