Efter att ha läst ”Det som inte dödar oss” kan jag konstatera att David Lagercrantz har gjort ett bra, eller utmärkt jobb. Han har skickligt fiskat upp trådar ur Stieg Larssons böcker, blåst nytt liv i karaktärerna och hanterat dem varsamt. Boken är riktig bladvändare med rafflande spänning.
Men situationen, att en författare tillåts att skriva fortsättningen på en annan författares verk, skaver. Det slår mig att Lagercrantz hade kunnat skriva boken utan Salander och Blomkvist. Med egna karaktärer. Visserligen på bekostnad av världslansering och mediecirkus, men ändå…
Slutet bäddar för ytterligare en fortsättning. Det gör mig oväntat sorgsen. Kanske borde jag tänka lite mer som Johan Svedjedal som recenserade boken i DN. Svedjedal skriver: ”Stieg Larsson har redan gjort bokmarknadshistoria och kan kanske göra det igen – som den förste svenske författare som har skapat en transnationell marknad för postuma uppföljare till sina verk. Nu har David Lagercrantz faktiskt visat att han kan delta där med omsorg och respekt.” (DN 2015-08-28).