Tillbaka till naturen med Häréns osynliga människoart

Written by Maria Ragnarsson on juni 10th, 2011

I Fredrik Häréns bok De ickesynliga möter vi en okänd människoart, homo invisible. Dessa människor är väsen av kött och blod, men deras snövita hud och annorlunda cellstruktur gör dem osynliga för vanliga människor. Endast små barn, psykiskt sjuka samt några få invigda har förmågan att se dem…

Som en del av en skoluppgift bestämmer sig journaliststudenten Alexandra för att intervjua barn om deras låtsaskompisar. Föga anar hon att detta kommer att förändra hennes tillvaro och utmana hela hennes världsbild. Alexandra börjar få en kuslig känsla av att vara iakttagen och hon känner en osynlig närvaro av någon eller något…

Berättelser som balanserar i gränslandet mellan fantasi och verklighet kan vara riktigt skrämmande och läskiga, såsom Stephen Kings böcker. Det var med lättnad som jag konstaterade att Häréns bok inte är en skräckskildring. Att genrebestämma boken tycks mig dock inte helt enkelt. En spänningsroman med inslag av fantasy skulle jag nog säga är en hyfsat korrekt beskrivning.

Författaren uppger att boken är sprungen ur en dröm som han har haft. Kanske är det därför som romanen är så rik på symbolik? Härén använder exempelvis yin och yang-symbolen på ett originellt vis. Det vackra omslaget, där för övrigt titeln saknas, pryds av en något förändrad yin och yang-symbol. Människorna kallas i boken för yinyin och de ickesynliga kallas för yangyang. De bägge människoarterna behöver varandra för att tillsammans bli en harmonisk enhet. Blandraser finns också i två varianter: hos oss människor i form av albinos och hos de icke-synliga i form av så kallade dödare. Ett kreativt och fascinerande upplägg må jag säga som för tankarna till andliga väsen och änglar. Kanske även till vampyrer – fast det här är sannerligen mycket bättre än vampyrberättelser!

Härén får ihop sin berättelse hyfsat bra, men det hade antagligen varit mer trovärdigt om de osynliga hade existerat i en annan, parallell dimension. Som det är nu blir beskrivningarna av hur de osynliga trängs med människor på toaletter, gömmer sig under sängar och hindras av stängda dörrar mest komiska! Att de osynliga är så fokuserade på att bevaka människor och döda personer som olovandes fått kännedom om deras existens, känns tämligen surrealistiskt.

De ickesynliga människorna lever i ett samhälle som påminner om ett bisamhälle med en drottning i spetsen. Jag bad författaren förklara sin tanke med detta och fick följande svar mailledes: ”Jag drömde att de levde i pyramiderna och har försökt hålla mig så mycket som möjligt till drömmen. Och jag tycker det verkar vara en intressant storlek på grupp av människor. Och de ickesynliga lever isolerat från andra ”samhällen” och reser inte så mycket imellan.” Då kontakterna mellan de olika bisamhällena beskrivs som ytterst sparsamma, blir det möjligt att fly från de icke-synliga och hålla sig undan, vilket Alexandras bror tvingas till.

Att den moderna människan tappat kontakten med sitt inre och skulle må väl av att lyssna mer på sin intuition och på sina drömmar kan jag bara hålla med om! Samma sak beträffande människans tendens att se sig själv som stående över alla andra livsformer och benägenhet att fjärma sig från naturen. Helt klart tar författaren upp många intressanta tankegångar. På sätt och vis blir boken en idéroman som uppmuntrar oss att se det vackra i livet – även om allt i livet inte är vackert. Författaren vill också få oss att fundera över varför vi inte ser oss som ”människor”, utan som ”raser/nationer”. Angeläget och intressant således!

Cliffhangerslutet lämnar flera frågor obesvarade, så läsaren får ge sig till tåls och invänta en uppföljare till denna märkliga och mycket läsvärda roman som absolut ger mersmak!

 

2 Comments so far ↓

  1. Carl Göran Ingemar Kvist skriver:

    Håller med om att boken är välskriven och värd att läsa. Samtidigt är den hemskt obehaglig. Huvudpersonen går det illa för hela tiden på alla tänkbara sätt och hennes bror är helt osympatisk, ett avskum. Hennes mor är också hemsk och det gäller alla utom huvudpersonen. Av de icke synliga är dödarna de värsta. När de är utan uppdrag får de utlopp för sin energi genom att döda spädbarn. Dessa kan se de icke synliga och därför är det formellt rätt att döda dem. En bok som jag kommer att läsa fortsättningen av om den kommer men trevlig läsning är det inte.

  2. Maria Ragnarsson skriver:

    Riktigt intressant att ta del av dina tankar om boken! Att dödarna faktiskt anser sig har rätt att döda spädbarn (förklaringen till plötslig spädbarnsdöd) är ju horribelt! Du har helt rätt! Med förvåning konstaterar jag, att jag själv inte riktigt tog till mig detta, när jag läste boken. Tänk vad givande det är att diskutera böcker med andra som har läst samma bok!