Mina boktips

Har du sett succéserien ”The Queen’s Gambit”? Oavsett vilket, missa inte Walter Tevis bok från 1983 som serien bygger på! Boken har precis kommit i nyutgåva på svenska.

Efter att ha sträckläst boken konstaterar jag att Tevis roman är ett mästerverk, en modern klassiker rent av. Det här är förstklassig underhållning!

Åtta år gammal blir Elizabeth Harmon, kallad Beth, föräldralös och kommer till Methuens barnhem i Mount Sterling, Kentucky. I källaren iakttar hon hur vaktmästaren mr Shaibel sitter och spelar schack för sig själv. Beth fattar intresse för spelet och efter viss tvekan visar den buttre mannen hur spelet går till. Det visar sig snart att Beth har en alldeles enastående talang för schack. I sinom tid kommer hon att slå den mansdominerade schackvärlden med häpnad.

På barnhemmet får alla barn ett lugnande piller två gånger om dagen. Genom att låtsas svälja tabletterna kan Beth spara dem och ta flera vid ett senare tillfälle. De grönvita magiska pillren dämpar oro och stress. Beth blir beroende och utvecklar ett tablettmissbruk som följer henne genom livet.

Romanen är kort sagt mästerligt skriven! Det här är en genomarbetad, snyggt komponerad och gripande uppväxtskildring. Karaktären Beth är så trovärdig att man undrar om historien skildrar en verklig person, men så är inte fallet. Förutom schack berörs teman som missbruk, vänskap, rasism och feminism. För den som undrar så följer miniserien boken väldigt väl, bortsett från några mindre avvikelser.

Behöver man kunna spela schack för att tillgodogöra sig innehållet? Nja, särskilt duktig behöver man knappast vara, men ett hum om spelets regler bör man nog ha. LÄS! Betyg: 5 av 5

Så här i juletid är det många som läser julromaner. ”Små glädjeämnen” är visserligen inte en julberättelse, men det är en varm och innerlig relationsroman med en oförutsägbar och originell handling. Redan bokomslaget är bara så snyggt! Eller hur?

Clare Chambers bok utspelar sig i en förort till London 1957. Författaren fångar tidsandan och skildrar träffsäkert den brittiska efterkrigsmiljön och det då rådande husmorsidealet.

Jean Swinney är reportageredaktör, kolumnist och alltiallo på en tidning. Hon ansvarar bland annat för en spalt med husmorsknep. När Gretchen Edel hör av sig till tidningen och hävdar att hennes nu tioåriga dotter blivit till utan någon mans inblandning, får Jean i uppgift att intervjua henne.

Gretchen verkar vara ärlig och ger ett trovärdigt intryck. Jean gör därför noggranna efterforskningar för att antingen kunna verifiera eller slå hål på berättelsen om jungfrufödsel. Läkare involveras och omfattande undersökningar av mor och dotter inleds för att man ska få ett vetenskapligt utlåtande. Detta var innan DNA-tekniken gjorde sitt revolutionerande intåg.

Undersökningarna drar ut på tiden och Jean blir alltmer involverad i Gretchens familj. Själv är Jean ensamstående och tar hand om sin åldrande mor. Det här är en hjärtevärmande berättelse om ensamhet, längtan, kärlek, vänskap och livsval. En historia som rymmer såväl kärlek som sorg och allvar, samt inte minst ett udda mysterium! Spänningen stegras successivt och författaren behåller greppet om läsaren till det gripande slutet. Rekommenderas! Betyg: 4 av 5

Vilken pärla! Jag kommer att bära med mig Maggie O’Farrells roman ”Hamnet” länge! Berättelsen är smärtsamt vacker och djupt berörande! En magisk läsupplevelse helt enkelt!

I romanen ”Hamnet” träder William Shakespeare och hans familj fram ur historiens skuggor. En hel del är förstås sprunget ur O’Farrells fantasi, men det är rasande skickligt skrivet! Jag faller pladask och får god lust att kasta mig över någon biografi om Shakespeare!

Hamnet var Shakespeares ende son. Pojken dog 1596, elva år gammal. Fyra år senare skrev fadern pjäsen ”Hamlet”. På denna tid var Hamnet och Hamlet sins emellan helt utbytbara namn.

Den här historiska romanen är en briljant och tidlös skildring av sorg och förlust. O’Farrells hjärtskärande berättelse skildrar hur pesten slår skoningslöst mot en familj som tvingas hantera saknaden av ett älskat barn. Författaren lyckas även fånga tidsandan och beskriver 1500-talsmiljön levande och trovärdigt. Porträttet av Hamnets mor är storartat! Betyg: En klockren 5:a!

Kristín Eiríksdóttir fick 2017 det isländska litteraturpriset för ”Elín, diverse”, som nu ges ut på svenska. Boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2019. Det är en gripande roman om två kvinnors längtan efter kärlek och deras kamp mot sjukdom, ensamhet och alkoholism.

Elín är en 70-årig rekvisitamakare som lider av begynnande demens. Boktiteln syftar på tre flyttlådor som oväntat dyker upp hemma hos Elín. Den ena lådan är märkt Elín, diverse. Lådorna väcker liv i smärtsamma minnen.

Ellen är ett litterärt underbarn som knappt 20 år gammal ska få sitt första verk uppsatt på en av landets största teatrar. Hon är ung och osäker, uppväxt i skuggan av en berömd far och en psykiskt sjuk mor.

Kvinnorna träffas i samband med att Ellens pjäs ska sättas upp. De har setts tidigare – något som Elín inte förmår att släppa och som Ellen inte känner till…

Romanen är dyster och vemodig. Den handlar om vilsenhet, om att tappa bort sig själv och sitt minne. Elíns framåtskridande demens skildras insiktsfullt. Men det är också en roman om att finna sig själv. Kvinnorna är kreativa konstnärssjälar. Den ena skriver, den andra skulpterar mest, men konsten är deras uttrycksmedel, deras livsluft. Den fantasieggande omslagsbilden är gjord av Troels Carlsen. Välskrivet och läsvärt! En berättelse som dröjer sig kvar!
Betyg 4 av 5.

Emma Donoghue, kanske mest känd för succéromanen ”Room” är aktuell med en ny bok: ”Fränder”. Eftersom jag inte har läst ”Room” kan jag, på gott och ont, inte jämföra böckerna.

Den pensionerade, snart 80-årige, kemiprofessorn och änklingen Noah har en resa inplanerad till Nice. Han har inte varit i Frankrike där han föddes, sedan han som fyraåring kom till USA. Avsikten med resan är att forska i moderns förflutna och förstå familjehistorien bättre. Han har hittat en bunt fotografier som modern tog under andra världskriget i Nice. Är det möjligt att hon kan ha arbetat för nazisterna? Noah är angelägen om att få visshet.

Bara några dagar innan avresan kontaktas Noah av socialtjänsten som ber honom att tillfälligt ta hand om 11-årige Michael. Trots att han aldrig har träffat sin systers sonson, ställer Noah upp. Umgänget mellan Noah, som aldrig fått några egna barn och pojken, som inte har haft det så lätt i livet, blir omtumlande för bägge. Och resan, ja, den blir såklart annorlunda nu när Noah får sällskap…

Miljöskildringarna från Nice känns levande och trovärdiga. Karaktärerna är vältecknade och särskilt samspelet och dialogerna mellan den gamle och pojken imponerar. Skildringen av hur deras olika världar möts innehåller både allvar och humor. Det här är en finstämd och varm berättelse om vänskap över generationsgränserna. En charmig, mångbottnad roman som dröjer sig kvar. Betyg: 4 av 5.

För snart tio år sedan läste jag Sebastian Barrys roman ”Den hemliga skriften”. Denna lågmälda berättelse om sorg gjorde djupt intryck. Nu är författaren aktuell med en ny bok.

”Dagar utan slut” är en vilda västern-roman som utspelar sig i 1800-talets Amerika. Berättarjaget Thomas McNulty lämnar som 13-åring det svältdrabbade Irland och tar tillsammans med vännen John Cole värvning i armén. De kämpar först i indiankrigen och sedan i det amerikanska inbördeskriget. Berättelsen skildrar en våldsam period i historien, med blodiga sammandrabbningar på slagfälten.

Bristen på kvinnor i vilda västern är påtaglig. Under en tid uppträder Thomas och Jonn på en saloon, iförda kvinnokläder. Thomas upptäcker att han känner sig mer som sig själv i klänning. Idag hade nog begreppet ”transperson” använts. Att Thomas och John är mer än vänner förstår man snart. I varandra finner de unga männen den stora kärleken. När de så småningom tar hand om en föräldralös indianflicka blir hon som deras dotter.

Den här romanen gör mig kluven. Å ena sidan är berättelsen välskriven och vacker. Boken nominerades till The Man Booker Prize 2017 och fanns med på den långa listan. Att boken har litterära kvaliteter råder det ingen tvekan om. Romanen får mig att associera till John Williams fina ”Butcher’s Crossing”. Å andra sidan griper romanen aldrig riktigt tag och jag har svårt att komma karaktärerna nära. Inte heller är jag tillräckligt intresserad av amerikansk militärhistoria. Slagen är många och makabra…

”Dagar utan slut” är en läsvärd bok som jag tror växer vid omläsning. Språket är bitvis närmast poetiskt, landskapet storslaget. Slutet var oväntat, men jag gillade det. Trots att boken inte till fullo infriade förväntningarna, kan jag ändå se romanens storhet och rundar därför upp betyget till 4 av 5.

En roman om en annan roman. En berättelse som vittnar om litteraturens kraft! ”Allt vi höll hemligt” av Lara Prescott beskriver turerna kring publiceringen av Boris Pasternaks mästerverk ”Doktor Zjivago”.

Boken utspelar sig omväxlande i öst och i väst. I Sovjetunionen kämpar Pasternak för att slutföra ”Doktor Zjivago”. Men boken stämplas som anti-sovjetisk och ingen vågar ge ut den. Manuset smugglas istället till Italien, där det översätts och publiceras. Publiceringen i väst gör att Pasternak hamnar i onåd, liksom hans musa och älskarinna Olga Vsevolodovna…

I Washington i slutet av 50-talet får vi följa en grupp kvinnliga stenografister, bland andra nykomlingen Irina Drozdova och veteranen Sally Forrester. Kvinnorna är CIA-spioner och får olika kuriruppdrag. I propagandasyfte  engagerar sig CIA för att en rysk upplaga av ”Doktor Zjivago” ska föras tillbaka till Sovjetunionen och äntligen nå läsare där. Verket betraktas som ett litterärt vapen…

Jag tyckte om den här romanen och får lust att ta mig an Pasternaks klassiker, eller åtminstone att se miniserien igen. ”Allt vi höll hemligt” är en fascinerande historisk roman som bygger på verkliga händelser. Någon utpräglad spionberättelse skulle jag inte säga att detta är, snarare en romantisk berättelse i kalla krigets skugga. Tempot är ganska lågt, men med ingredienser som förbjuden litteratur, starka kvinnor, hemlig kärlek, uppoffringar och riskabla spionuppdrag hålls spänningen vid liv. En bok att sluka! Betyg: 4 av 5

”Biodlaren från Aleppo” är en tankeväckande och stark roman. Makarna Nuri och Afra lever i vackra Aleppo, där han ägnar sig åt biodling och hon är konstnär. Till sist tvingar kriget dem på flykt. Vi får följa parets långa resa, från det krigsdrabbade Syrien till Storbritannien, där de hoppas få asyl.

Det här är en tidlös skildring av en flyktingkatastrof: gripande livsöden och krossade drömmar, men även förhoppningar om en ljusare framtid.

Tempot i boken är långsamt, men trots det är romanen svår att släppa. När jag pausar bävar jag för att återuppta läsningen, eftersom historien är så omskakande. Men, så fort jag fortsätter läsningen igen är jag fast, för hur ska det gå för paret?

I Storbritannien bor makarna tillsammans med andra flyktingar i ett nedgånget pensionat vid havet. Alla kommer från olika ställen och alla går och väntar. Ska de få stanna i landet, eller kommer de att skickas tillbaka? Det är en plågsam väntan fylld av ovisshet.

En lite märklig sak är att vissa kapitel slutar mitt i en mening. På kommande uppslag avslutas meningen med ett ord. Detta ord inleder även nästkommande kapitel. Ett egendomligt stilgrepp som jag ställer mig lite tveksam till.

Biodlaren från Aleppo är skriven av Christy Lefteri, född i London av grekcypriotiska föräldrar. Författaren arbetade som volontär i Grekland i ett flyktingläger somrarna 2016 och 2017. Hon mötte då ett antal flyktingar som berättade om sina upplevelser. Deras berättelser påverkade författaren och hjälpte henne att skapa bokens karaktärer, som trots att de är fiktiva upplevs som trovärdiga.

Boken avslutas med frågor att diskutera exempelvis i en bokcirkel. Missa inte denna varma och läsvärda roman!
Betyg: 4 av 5

”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens är utan tvekan en av årets höjdpunkter! Man sugs obönhörligt in i denna ovanliga och fängslande berättelse som tilltalat läsare och kritiker världen över. Boken har precis översatts till svenska och som en av tolv böcker nominerats till Årets bok 2020.

En ung man, Chase Andrews, hittas död i ett träskområde utanför kuststaden Barkley Cove. Snart riktas misstankarna mot ”träskflickan” Kya Clark. Hon har levt ensam i våtmarken, i ett fallfärdigt skjul, sedan först hennes mamma, därefter syskonen och slutligen pappan gett sig av. Kya lever nära naturen och iakttar djuren, fåglarna och växterna. För att överleva samlar hon musslor och röker fisk som hon säljer till en vänlig handlare som har en liten butik i träsklandet. Det är ett ensamt liv, utan vänner, skola och familj. Är det ens möjligt att hon bragt Chase om livet och varför i så fall?

Owens är zoolog, vilket märks på hur hon beskriver naturen och landskapet i North Carolina. Som läsare förflyttas man till våtmarkerna och det är lätt att föreställa sig hur man tyst glider fram genom vassen i en båt…

Boken får mig att associera till Barbara Kingsolver och ”Sommarens rikedom” som jag läste för flera år sedan. Jag är osäker på om jämförelsen håller, så det har nog blivit dags för omläsning, men som jag minns det finns det vissa likheter mellan verken.

Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge! En imponerande debutroman med vältecknade karaktärer och en härlig mix av naturbeskrivningar och andlös spänning. Kort sagt, en läsupplevelse utöver det vanliga! Jag rekommenderar varmt denna finstämda roman! LÄS! Betyg: 5

När jag för drygt två år sedan läste Vigdis Hjorths ”Arv och miljö” blev jag fullständigt golvad. Jag tyckte romanen var mästerligt skriven och utsåg den till årets läsupplevelse 2018. Förväntningarna på författarens nya roman ”Lärarinnans sång” var därför högt uppskruvade.

I ”Lärarinnans sång” porträtteras en medelålders lärare i dramatik, Lotte Bøk. Hon undervisar om författaren Bertold Brecht och hans verk på Konsthögskolan i Oslo. En sistaårsstudent, Tage Bast, frågar Lotte om hon kan tänka sig att låta honom filma henne i klassrummet och utanför. Han håller på med ett konstprojekt och vill med sin kamera dokumentera sambandet mellan ”liv och undervisning”.

Projektet tvingar Lotte att vända blicken mot sig själv och skoningslöst ifrågasätta det hon ser. Det blir ett oerhört smärtsamt uppvaknande för Lotte att se sig själv genom någon annans ögon.

Visst känner jag igen Vigdis Hjorths smidiga prosa och inte minst hennes förmåga till djupa psykologiska insikter. Hon porträtterar en ensam kvinna, beskriver lärarrollen och utforskar det mänskliga psyket. Så långt är det skickligt. Ändå blir jag vare sig övertygad eller berörd. Faktum är att jag upplever romanen som långtråkig. Eftersom jag hade hoppats på en roman som skulle skaka om mig i själ och hjärta blev jag besviken. Betyget landar på en 3:a.

Har du inte läst ”Arv och miljö” så gör det! Här kan du läsa min recension av den boken.