Andra delen i Ida Andersens Glasbruksserie, ”Skörgossen”, är skickligt och stilsäkert skriven. Den golvade mig visserligen inte som ”I oxögat”, men jag tyckte ändå väldigt mycket om boken. Framför allt författarens sätt att skriva och hantera språket imponerar!
Handlingen utspelar sig på 1700-talet i den småländska bruksmiljön runt Kosta Boda.
Vi får följa tre personer:
Johan, som börjar arbeta i hyttan på glasbruket som fjortonåring. Han drömmer om att bli glasblåsare, men han får börja med slitgörat att lava in ved i ugnarna…
Elisabeth, den tyske glasblåsarens dotter, som har svårt att finna sig tillrätta i det nya landet. Hon förälskar sig i brukets bokhållare och träffar honom i hemlighet.
Slutligen möter vi Hedvig, som växer upp med en far, vars alkoholism drar ner familjen i fattigdom och misär.
De tre karaktärerna bygger på verkliga livsöden. Människornas arbete och slit för brödfödan skildras omsorgsfullt. Jag gillar särskilt att det talas på dialekt, eftersom det bidrar till att texten blir så autentisk. Språket är nyanserat och rikt. Författaren riktigt briljerar när det kommer till det språkliga! Även 1700-talsmiljön beskrivs levande och målande. Det märks att författaren gjort noggrann research! Läsaren förflyttas genom tid och rum till bruket där glaset formas av skickliga hantverkare.
Tycker du om romaner i Vilhelm Mobergs anda, så läs! Men börja med ”I oxögat”, ifall du inte redan har läst första delen i serien. Berättelsen om det strävsamma paret Sissel och Eskil är alldeles underbar!
Läs mer om vad jag tyckte om ”I oxögat” här. Glasbruksserien ska glädjande nog bli en trilogi, så ytterligare en bok är att vänta.
Betyg: 4 av 5
