I sin bok ”Vi ses vid världens ände” blandar den nederländska författaren Miek Zwamborn fiktion och fakta på ett säreget vis. Romanen är rikt illustrerad med svartvita fotografier.
Två vänner ger sig ut på en veckolång expedition i Alperna. De har varit på bergsvandringar tillsammans förut och de planerar att ge sig ut på nya äventyr igen. Men efter vandringen försvinner mannen spårlöst och den kvinnliga jag-personen letar efter honom och sörjer hans försvinnande.
Sökandet vävs samman med berättarjagets tilltagande fascination för geologen Albert Heim (1849-1937) som mot slutet av 1800-talet dokumenterade bergskedjorna i Alperna. Vi får ta del av Heims livsberättelse samtidigt som berättarjaget besöker museer, arkiv och studerar Heims modeller av bergen.
Det fiktiva berättarjaget hanterar vännens försvinnande genom att fokusera på geologi och vetenskap, samt genom att studera Heims arbete och liv. Zwamborns sätt att blanda det fiktiva och det dokumentära bidrar till att göra detta till en annorlunda läsupplevelse. Jag är fascinerad, men inte förtjust. Betyg: 3.
