januari, 2014

...månadsvis

 

”De oskyldiga” – rafflande thriller av David Baldacci

onsdag, januari 29th, 2014

En lönnmördare för att skydda de oskyldiga i samhället? David Baldaccis thriller De oskyldiga är en pulshöjande sträckläsningsbok om en 39-årig lönnmördare, som faktiskt påminner en hel del om Jack Reacher i Lee Childs böcker. Will Robie som han heter, är en övermänsklig före detta elitsoldat, en vältränad och intelligent actionhjälte. Han lever ensam, är expert på vapen, har en välutvecklad slutledningsförmåga, är extremt snabb och nästintill osårbar. Robie kunde ha varit Reachers bror…

Läsaren kommer rakt in i berättelsen när Robie har sänts ut på ett uppdrag: ”Will Robie hade noga studerat varenda en av passagerarna under den korta flygningen mellan Dublin och Edinburgh. Han var övertygad om att han hade rätt i slutsatsen att sexton var hemvändande skottar och femtiotre turister. Robie var varken skotte eller turist.” Som en mördarmaskin reser Robie världen runt och utför sina order prickfritt och utan att blinka, tills han en dag beordras att döda en småbarnsmamma i Washington D.C. Han vägrar och en märklig katt- och-råtta-lek tar vid, där Robie plötsligt blivit den jagade…

Meningarna och kapitlen är korta och har ett märkbart driv. Tempot är högt och läsaren sitter som i ett skruvstäd från första till sista sidan. Boken är som gjord för att filmatiseras, men några litterära priser lär den knappast kamma hem! Baldacci har i snitt skrivit en bok om året de senaste 20 åren och han har läsare världen över. Även om De oskyldiga luktar massproduktion bjuder författaren på spänning och underhållning för stunden.

Parallellt med De oskyldiga läste jag – eller rättare sagt så läser jag fortfarande –  Donna Tartts roman ”Steglitsan”. Kan två böcker vara mer olika? Karaktärerna i Steglitsan är väl utmejslade, språket är fantastiskt och romanen är på alla plan genomarbetad. Tartt arbetade med sin bok i drygt tio år… Baldaccis och Tartts böcker har inte många gemensamma nämnare och får vackert bedömas var för sig i respektive genre. Så klart. Allt annat vore djupt orättvist. Men i sitt fack är Baldacci en mästare.

de oskyldiga

”Porslinsfasaderna” – spretig bygderoman av Sven Olov Karlsson

måndag, januari 20th, 2014

Porslinsfasaderna nominerades till Augustpriset 2013 med motiveringen:
”I romanen Porslinsfasaderna tar Sven Olov Karlsson oss åter till den fiktiva byn Eriksfors i det verkliga Västmanland. Familjen Silver överlever bruksortens död genom att helt enkelt sälja av den på auktion: dess kökssoffor, dess finrumsbord, dess jordfräsar. På gården Löftet odlar man svek, synskhet och kärleksbrist som räcker i flera generationer. Med sin stadiga och glimrande prosa har Sven Olov Karlsson givit bygderomanen en plats i 2000-talet”.

Låter väl lovande, eller hur?! Författaren Sven Olov Karlsson har onekligen en säregen stil, men jag faller ändå inte riktigt för hans lantliga skröna. Karaktärerna är alldeles för överdrivna och skruvade för att vara trovärdiga. Allra minst övertygande är huvudpersonen Saga. Om berättelsen hade roat, hade det vägt upp att läsaren aldrig kommer personerna nära och att berättelsen känns overklig. Nu skaver de bittra och trasiga relationerna mest och motar effektivt bort alla feelgoodkänslor.

Boken finns även inläst som ljudbok. Någon som har lyssnat och som kan svara på om uppläsningen har fått någon dialektal prägel? Det ligger nära till hands att fundera över om en lokalt färgad inläsning möjligen förmår att lyfta historien ett snäpp.

Baksidestexten är välskriven, avslöjar lagom mycket och lockar till läsning:
”Porslinsfasaderna är historien om familjen Silver och deras lilla firma. Om pappa Knud som måste stegra sitt mod för att våga stå inför publik och ropa ut bråte och antikviteter. Om mamma Saga som måste sortera auktionsgods trots att hon avskyr att vidröra tingen efter de döda. Om hur misstag som skedde för generationer sedan kan kasta sin skugga över relationer i vår tid. Om en särpräglad syskonskara under ett grönavågen-blommigt 1970-tal. Om att kämpa för att följa, eller dölja, sina drömmar. Framför allt handlar det om Saga. Är hon bara en utsliten hemmafru med svåra sömnproblem? Eller en okänd profetissa – plågad av mystiska syner – som alltid vet vad som ska hända? Och varför har en tyst fientlighet alltid skavt mellan henne och hennes dotter, maskrosbarnet Margona?”

Trots att boken har sin charm kan jag inte låta bli att undra över vilken avsikt som författaren hade med sin bok, vilken typ av roman som han egentligen ville skriva. Tonen i boken spretar nämligen lika mycket som prylarna på omslaget…

Porslinsfasaderna

”Plundrarna: Hur nazisterna stal Europas konstskatter” – Läsvärt av Anders Rydell

måndag, januari 13th, 2014

Anders Rydell, författare, journalist och chefredaktör på tidskriften Konstnären, uppmärksammar i sin bok Plundrarna hur nazisterna stal konst mellan 1933 och 1945, samt det juridiska och moraliska efterspelet. Många stulna konstverk återfanns direkt efter andra världskriget, medan andra försvann. De senaste decennierna har flera konstverk börjat dyka upp runt om i världen, vilket har fått de ursprungliga ägarna och deras ättlingar att träda fram med krav om att få tillbaka målningarna. Eftersom konsten många gånger är väldigt värdefull är det som bäddat för bittra och långdragna rättsliga fejder.

Anders Rydell skriver fängslande och kunnigt om den mest omfattande konstplundringen i historien, som alltså fortfarande inte är historia… Boken är tankeväckande och intressant för den som, med eller utan förkunskaper, vill fördjupa sig i ämnet.

2003 kontaktades Moderna museet av ättlingarna till den tysk-judiske affärsmannen Otto Nathan Deutsch. Det hade kommit till familjens kännedom att museet hade Emil Noldes målning Blumengarten, och nu ville ättlingarna få tillbaka tavlan som försvann på 1930-talet när familjen tvingades att lämna Nazityskland. Moderna museet hävdade att tavlan köpts i god tro och ville inte återlämna målningen utan kompensation. Förhandlingarna mellan parterna blev segdragna och väckte internationell uppmärksamhet. Först 2009 träffades en kompromissuppgörelse mellan Moderna museet och arvingarna. Tavlan såldes till en anonym köpare för 3 150 000 dollar, men får hänga kvar på museet till någon gång under 2014. När tavlan överlämnas kommer museet att få låna ett eller flera andra verk av köparen i upp till fem år. Vi lär väl få höra mer om detta under året, gissar jag.

Rydells bok får mig att tänka på Jojo Moyes Sophies historia, som en roman som utspelar sig dels i Frankrike under första världskriget, dels i London 2006. Berättelsen kretsar kring ett porträtt av fransyskan Sophie Lefevre, en målning som blir föremål för återlämningskrav. Visserligen är detta fiktion och underhållningslitteratur, men boken är ändå hyfsat spännande och behandlar frågan om konstrov ur ett annat perspektiv.

Plundrarna  Sophies historia

Jón Kalman Stefánssons böcker om Pojken – 2013 års läsupplevelse!

torsdag, januari 2nd, 2014

Jag inleder det nya året med att blicka tillbaka och utnämna 2013 års läsupplevelse: Jón Kalman Stefánssons trilogi om Pojken.

Himmel och Helvete” (2010) är den första boken om Pojken. Han kallas aldrig annat än just Pojken. Tillsammans med bäste vännen Bárdur och några grova väderbitna fiskare, ska han ge sig ut på havet utanför Island och fiska i en sexårors roddbåt.

Romanen är skriven på en lågmäld, närmast poetisk prosa. Existentiella frågor om meningen med livet och döden genomsyrar texten. Havet, bergen, himlen och människornas utsatthet för elementen skildras med en vemodig underton.

Pojken drömmer om böcker, om ett annat liv, och ibland drömmer han om en flicka. Kampen för överlevnad är ständigt närvarande i det glest befolkade fiskarsamhället. Ett trivsamt kaffesörplande blandas med storm, frost och en isande vind som stryker mot husen i fiskeläget.

Berättelsen går rakt in i hjärteroten! En liten bok, men stor litteratur! ”Himmel och Helvete” hör till det bästa som jag har läst på riktigt, riktigt länge! Årets läsupplevelse utan tvekan!

”Himmel och Helvete” kan läsas fristående och känns på sätt och vis avslutad, men jag blir så tagen att jag läser även andra delen ”Änglarnas sorg” (2011). När boken börjar beger sig Pojken ut på en svårframkomlig posttur tillsammans med postkuriren. Marken täcks av ett tjockt lager av änglarnas sorg och snön fortsätter att falla. Resan blir svår och strapatsrik. Boken slutar så abrupt och dramatiskt att jag kastar mig över sista delen ”Människohjärtat” (2013). Den avslutande delen gör dock inte ett lika starkt intryck på mig. Kanske närmar jag mig min mättnadsgräns, för bitvis uppfattar jag texten som småseg. Tempot är långsamt och jag har trots allt en förkärlek för rappa berättelser… Författaren knyter dock ihop säcken snyggt och avslutar historien mästerligt! Högsta betyg för denna trilogi som utan tvekan är berikande att läsa!

himmel och helvete  änglarnas sorg  människohjärtat