Ja, det finns naturligtvis inte ett enkelt svar på den frågan. Vi läser av så många olika anledningar. Om jag tänker på min egen läsning och då enbart på min läsning av skönlitterära romaner, ja då är det för det mesta frågan om ren nöjesläsning. Eftersom syftet med denna läsning huvudsakligen är att koppla av, medger jag, att jag som läsare nog är ganska kräsen. Gillar jag inte en bok, ja då låter jag bli att läsa ut den. Att inte känna sig tvingad att läsa ut en bok är väl ändå ganska befriande! Är boken lånad på biblioteket, så förlorar man ju inget på att lämna tillbaka den och välja en annan istället!
”Hypnotisören” av Lars Kepler är en deckare som jag har lagt åt sidan efter att ha läst ungefär en tredjedel av boken. Redan den blodiga upptakten där en man, hans hustru och deras femåriga dotter hittas ihjälhuggna är i mitt tycke väl magstark. Våld mot barn är något som jag har väldigt svårt för! Nåväl jag läste vidare, eftersom jag ändå kände mig nyfiken på inslaget av hypnos. Men nej, jag fastnade ändå inte för boken. När man läser en riktigt bra bok så vill man verkligen veta hur det går, man blir uppslukad och man glömmer nästintill tid och rum. För mig var inte hypnotisören en sådan bok.
Inte heller deckaren ”Stormvarning” av Michael Katz Krefeld höll i mitt tycke måttet. Visst är det irriterande när baksidestexten avslöjar halva historien?! Jag läste drygt halva boken innan jag tröttnade. Antagligen återstod det bästa. Jag gissar att berättelsen precis höll på att ta fart, men nej, mitt tålamod var visst slut…