Maryse Condé, prisbelönt författare från den karibiska ön Guadeloupe, har med Tills vattnet stiger skrivit en märklig roman med många bottnar.
Romanens inledande kapitel slukar jag och jag njuter av Condés vackra, poetiska språk. Andra avsnitt prövar mitt tålamod till bristningsgränsen med kreolska ord och uttryck, skildringar av politiskt våld och statskupper i en för mig främmande kultur. Läsningen blir tung och krävande. Litterär kvalitet måhända, men knappast lättillgängligt.
Vi får följa läkaren Babakar som tar sig an spädbarnet Anais, när hennes mor dör i barnsäng. Babakar berättar sitt livs historia, berättar om lidanden och vedermödor. Condé nöjer sig inte med detta utan låter också andra romanfigurer berätta sina historier, men på ett sätt som kräver koncentration av läsaren. Det blir många öden och karaktärer att hålla reda på.
Ett märkligt romanbygge och en ovanligt svårbedömd roman som både intresserar och tråkar ut på samma gång. Det gör mig faktiskt nyfiken på Condés övriga romaner.
Har läst ett par romaner av henne (finns nog någon recension på min blogg) men inte denna. Tycker hon skriver makalöst och förtrollande
Hade helt missat att hon kommit med en ny bok på svenska! Jag har läst två stycken av henne och tycker mycket om henne. Men hon är inte helt lättläst. Hon skriver på ett speciellt sätt och mycket finns att läsa i ordens mellanrum.
Jag köpte ”Desirada” av Condé på bokmässan. Era positiva inlägg om Condé får läslusten att spira!