Porslinsfasaderna nominerades till Augustpriset 2013 med motiveringen:
”I romanen Porslinsfasaderna tar Sven Olov Karlsson oss åter till den fiktiva byn Eriksfors i det verkliga Västmanland. Familjen Silver överlever bruksortens död genom att helt enkelt sälja av den på auktion: dess kökssoffor, dess finrumsbord, dess jordfräsar. På gården Löftet odlar man svek, synskhet och kärleksbrist som räcker i flera generationer. Med sin stadiga och glimrande prosa har Sven Olov Karlsson givit bygderomanen en plats i 2000-talet”.
Låter väl lovande, eller hur?! Författaren Sven Olov Karlsson har onekligen en säregen stil, men jag faller ändå inte riktigt för hans lantliga skröna. Karaktärerna är alldeles för överdrivna och skruvade för att vara trovärdiga. Allra minst övertygande är huvudpersonen Saga. Om berättelsen hade roat, hade det vägt upp att läsaren aldrig kommer personerna nära och att berättelsen känns overklig. Nu skaver de bittra och trasiga relationerna mest och motar effektivt bort alla feelgoodkänslor.
Boken finns även inläst som ljudbok. Någon som har lyssnat och som kan svara på om uppläsningen har fått någon dialektal prägel? Det ligger nära till hands att fundera över om en lokalt färgad inläsning möjligen förmår att lyfta historien ett snäpp.
Baksidestexten är välskriven, avslöjar lagom mycket och lockar till läsning:
”Porslinsfasaderna är historien om familjen Silver och deras lilla firma. Om pappa Knud som måste stegra sitt mod för att våga stå inför publik och ropa ut bråte och antikviteter. Om mamma Saga som måste sortera auktionsgods trots att hon avskyr att vidröra tingen efter de döda. Om hur misstag som skedde för generationer sedan kan kasta sin skugga över relationer i vår tid. Om en särpräglad syskonskara under ett grönavågen-blommigt 1970-tal. Om att kämpa för att följa, eller dölja, sina drömmar. Framför allt handlar det om Saga. Är hon bara en utsliten hemmafru med svåra sömnproblem? Eller en okänd profetissa – plågad av mystiska syner – som alltid vet vad som ska hända? Och varför har en tyst fientlighet alltid skavt mellan henne och hennes dotter, maskrosbarnet Margona?”
Trots att boken har sin charm kan jag inte låta bli att undra över vilken avsikt som författaren hade med sin bok, vilken typ av roman som han egentligen ville skriva. Tonen i boken spretar nämligen lika mycket som prylarna på omslaget…
