”När duvorna försvann” – Sofi Oksanens nya roman kräver sin läsare

Written by Maria Ragnarsson on juni 5th, 2013

Jag tyckte mycket, mycket om Sofi Oksanens Utrensning, så förväntningarna var högt uppskruvade när jag tog mig an När duvorna försvann. Att romanen skulle vara både tung och krävande kom väl kanske inte som en fullständig överraskning, men att jag skulle behöva lyssna om på den första cd-skivan för att hänga med, var knappast väntat! Det kostade en stor portion möda att lista ut vem som var vem, samt personernas inbördes relationer. Niklas Falk gör förresten ett gott jobb som uppläsare, men till att börja med saknade jag Gunilla Nyroos, som ju läste in Utrensning.

Tre huvudkaraktärer möter vi i boken: Roland, som är romanens jag-berättare, Rolands kusin Edgar, samt Edgars fru Juudit. Det visar sig att kusinerna Roland och Edgar är varandras motpoler. Medan Roland är den rättrådige, modige hjälten som tillhör motståndsrörelsen, är Edgar en hal, ryggradslös förrädare som byter identitet för att med alla medel hålla sig kvar på maktens sida. Han är en mästare på att klippa och klistra med identiteter och han förvandskar historien efter eget gottfinnande, vilket omslaget för övrigt illustrerar. Edgars och Juudits äktenskap är kärlekslöst och olyckligt. Hon förälskar sig i en tysk officer och lever gott med honom under krigsåren. Titeln anspelar på att tyskarna gärna tillagade och åt duvor, vilket gjorde att duvorna försvann från Tallins parker under kriget.

Under andra världskriget invaderades Estland först av Sovjetunionen, för att sedan under åren 1941-44 vara ockuperat av Nazityskland. År 1944 återerövrades landet av Sovjetunionen och först 1991 blev Estland självständigt. Romanen skildrar denna mörka, turbulenta tid, men hoppar fram och tillbaka i tiden och skildrar omväxlande den tyska ockupationen på 40-talet och den sovjetiska ockupationen på 60-talet. Detta grepp förvirrar läsaren och gör berättelsen rörig. Edgars namn- och identitetsbyten bidrar också till att kollra bort läsaren. Oksanens föresats att så utförligt och detaljerat som möjligt skildra Estlands historia, gör texten tung och svårläst. Det är först mot slutet som alla pusselbitar faller på plats. Tyvärr tror jag att många läsare ger upp innan de har kommit så långt, men håller man ut belönas man med en skickligt avslutad berättelse som dröjer sig kvar.

 

Comments are closed.