Spänning

...kategorivis

 

”Värt att dö för” av Lee Child

fredag, december 16th, 2011

Efter det spektakulära slutet i 61 timmar, Lee Childs 14:e bok om actionhjälten Jack Reacher, hade jag höga förväntningar på den 15:e boken, uppföljaren Värt att dö för. Jag hade förväntat mig en tydlig återkoppling, en bra förklaring helt enkelt. Men bortsett från att Reacher uppenbart är mörbultad och skadad efter händelserna i 14:e boken ges ytterst knapphändiga förklaringar till hur hjälten mirakulöst nog klarade livhanken. Fy skäms Lee Child! Som du leker med dina läsare! Att försätta sin hjälte i en helt omöjlig situation med obefintliga överlevnadschanser och sedan oberört tuffa vidare med nästa bok som om inget hänt! Det hade kanske varit bättre om 61 timmar fått avsluta serien?

Värt att dö för innehåller rätt mycket våld. Reacher tar lagen i egna händer och har ihjäl den ena skurken efter den andra. Ur ett etiskt perspektiv finns en hel del att diskutera och att reflektera över för den som är på det humöret.

Även om boken är spännande och jag gillar Magnus Roosmanns hesa raspiga stämma så får jag nog klassa Värt att dö för som en massproducerad, själlös action utan större finess och känsla. Språkligt och litterärt imponerar författaren knappast med sina korthuggna meningar, ständigt återkommande favoritord och upprepningar: Han sa, hon sa, Reacher sa…Förmodligen X, förmodligen Y…Den som är ute efter språklig njutning får söka på annat håll!

Intressant att notera är att vagabonden Reacher faktiskt borstar tänderna i denna bok. Fast med tanke på att han inte har något bagage kan man undra var han förvarar tandborsten. I fickan måhända?

Efter att ha lyssnat på Värt att dö för undrar jag om det inte är dags snart för Lee Child att låta Reacher möta sin överman. Slutgiltigt. Jag känner mig i alla fall redo för att lämna Reacher där han står vid vägrenen för att lifta mot nya äventyr. Min längtan efter en originell kvalitetsroman börjar åter spira.

61 timmar av Lee Child – undermåligt men spännande

måndag, december 5th, 2011

Vill man ha något välbekant och förutsägbart, men ändå actionfyllt och spännande – ja då passar Lee Childs böcker bra, gärna inlästa som ljudböcker. Magnus Roosmann har läst in flera av Lee Childs romaner. Roosmann är, precis som Katarina Ewerlöf och Tomas Bolme, en av mina favorituppläsare. 61 timmar saknar tyvärr den finess som präglar första boken i serien Dollar, men tack vare Roosmanns starka insats blir det möjligt att överse med berättelsens undermåliga kvalitet litterärt och språkligt.

Säga vad man vill, men jag gillar den klipske, intelligente actionhjälten Jack Reacher. Han är en nutida vagabond som reser lätt, helt utan bagage. När han behöver nya kläder köper han nya och kastar de gamla. Han tycks inte ens äga en tandborste. Borstar han ens tänderna? undrar jag förundrat.

I 61 timmar kommer Reacher till staden Bolton, där en gammal kvinna behöver vittnesskydd. Redan i berättelsens upptakt får vi veta att det är 61 timmar kvar, men till vad? Allteftersom tiden går följer nya tidsangivelser, men syftet med nedräkningen förblir oklar. Vad händer när tiden runnit ut? Mördas den gamla damen, eller rent av Reacher själv? Knappast, nästa bok med Reacher finns ju redan ute i handeln. Inte vill väl författaren ha ihjäl sin kassako, eller? Spänningen stiger successivt fram till det spektakulära slutet, som inte alls faller mig i smaken! Jag drar av en pärla från betyget på grund av den otillfredsställande upplösningen!

Det blir ett lågt betyg för den här boken, endast 2 av 5 pärlor. 61 timmar kan nämligen inte betraktas som något annat än lättsam, massproducerad förströelselitteratur av tveksam kvalitet. Fast visst behöver man okomplicerade böcker ibland? Jag verkar ha behov av något lättsmält och lättuggat just nu, för jag har redan siktet inställt på den femtonde Jack Reacher-thrillern: Värt att dö för. Men jag blir grymt besviken om författaren inte på något vis bygger vidare på händelserna i 61 timmar! Det låga betyget till trots så lockar alltså fortsättningen, för Lee Child behärskar i alla fall konsten att skriva spännande!

”Sankta psyko” – psykologisk thriller i Hitchcockanda av Johan Theorin

onsdag, oktober 26th, 2011

Med Sankta psyko vänder Johan Theorin blad och inleder ett nytt kapitel i sin författarkarriär. Läsare av hans tidigare romaner lär knappast känna igen sig. Tyvärr. Personligen saknar jag de finstämda öländska miljöskildringarna, liksom det paranormala inslaget som funnits i Theorins tidigare verk.

Inledningen till Sankta psyko känns trevande och småseg. Läsningen tar emot, inte minst eftersom man anar att barn kan komma till skada. Förskoleläraren Jan börjar arbeta på förskolan Gläntan, som ligger alldeles intill en psykiatrisk klinik, där barnens föräldrar vårdas. En av Jans arbetsuppgifter består i att eskortera barnen till Sankta Patricias sjukhus, för att de ska få träffa sina föräldrar. Jan börjar fantisera om hur han, osedd, ska kunna ta sig in på det välbevakade mentalsjukhuset. Han är besatt av en av de intagna, en sångerska vid namn Alice Rami. Parallellt skildras i återblickar vad som egentligen hände flera år tidigare, när Jan arbetade på en annan förskola och tappade bort ett barn i skogen…

Jan smyger omkring i korridorer och källarutrymmen och fantiserar om Rami. I takt med att personporträttet av Jan växer fram och blir alltmer psykologiskt intressant, sugs man in i berättelsen. Nyfikenheten väcks till liv och man vill ta del av Jans hemligheter. Det är lätt att föreställa sig en filmatisering med kuslig och obehaglig musik i bästa Hitchcockstil.

Slutet känns en smula oavslutat. I mitt tycke hade författaren kunnat knyta ihop säcken bättre. I skrivande stund har jag ännu inte bestämt mig för om jag ska dela ut tre eller fyra pärlor.

”Himmelsdalen” – nervkittlande roman av Marie Hermanson

fredag, oktober 21st, 2011

Marie Hermansons senaste roman Himmelsdalen är en oerhört spännande och rafflande berättelse som samtidigt väcker tankar om psykvårdens villkor. Jag lyssnade på ljudboken inläst av Magnus Roosmann, som är en av mina favorituppläsare. Han lyckas förmedla den mardrömslika stämningen alldeles ypperligt!

Daniel besöker sin tvillingbror Max på ett kurhotell i Schweiz, där han vilar upp sig för att komma tillbaka från utbrändhet och depression. Motvilligt går Daniel med på att för några dagar ta broderns plats, eftersom Max har några angelägna ärenden att uträtta. Daniel stannar på kliniken, där han kan leva lyxigt, njuta av den idylliskt vackra naturen och den goda maten. Men dagarna går utan att Max kommer tillbaka och Daniel inser att han har blivit lurad.

Här hettar berättelsen till, för när Daniel avslöjar komplotten blir han inte trodd. I stället hävdar läkarna att han lider av en multipel personlighetsstörning. Visserligen får Daniel lov att röra sig helt fritt i dalen, men att resa därifrån är stört omöjligt. Han får inte heller ringa eller förmedla sig med yttervärlden. Mardrömmen har börjat! Hur bevisar man att man är frisk? Kommer Daniel att bryta ihop och bli sjuk? Vem kan han lita på? Och vad är det för ett ställe som han har hamnat på? Kommer han någonsin därifrån?

Fler som har skrivit om boken: Annika Koldenius, Stringhyllan, Eli läser och skriver.

”Flimmer” av Anne Holt & Even Holt – rafflande medicinsk thriller

måndag, augusti 15th, 2011

Den norska deckarförfattarinnan Anne Holt har tillsammans med sin bror Even Holt gett ut en rafflande medicinsk thriller: Flimmer. Kriminalkommissarierna och poliserna lyser befriande nog med sin frånvaro i denna spänningsroman. Istället är det hjärtspecialisten Sara Zuckerman och hennes kollega och vän Ola Farmen som får nysta i mysteriet med de manipulerade hjärtstartarna. Två av Saras patienter avlider kort efter att de har fått exklusiva hjärtstartare inopererade. Det visar sig att någon infekterat hjärtstartarna med ett datavirus. Vem ligger bakom dådet och varför? Går det att stoppa vansinnet innan fler dödsfall inträffar?

Precis som Ola Farmen i boken är Even Holt både civilingenjör och läkare. Even är dessutom överläkare i kardiologi och hans kunnande märks tydligt i den stundom avancerade medicinska terminologin. Smart drag av syskonen att skriva boken tillsammans! För varje sålt exemplar av boken går 1 kr till Hjärt-Lungfonden. Snyggt!

Persongalleriet i boken är omfattande, och parallellhandlingarna många. Detta gör att det tar ett tag innan man riktigt kommer in i berättelsen. Men alla trådar tvinnas skickligt samman på slutet och storyn tar också en oväntad vändning. Det gillar jag! Trots att det är en välskriven spänningsroman saknar jag det där lilla extra, som gör att man bär med sig berättelsen när man har läst färdigt. Romanen bjuder dock på god underhållning för stunden!

Patient 67 & Shutter Island – olika slut?

fredag, juli 29th, 2011

Att jämföra bok och film kan vara mycket givande. Patient 67 av Dennis Lehane är en spännande, men invecklad berättelse som också filmatiserats. Shutter Island heter filmen med Leonardo DiCaprio i rollen som kriminalkommissarie Teddy Daniels.

Tillsammans med sin nye partner Chuck Aule anländer Teddy Daniels till ön Shutter Island, där ett hårdbevakat mentalsjukhus är beläget. De intagna är sinnessjuka brottslingar och nu har en kvinnlig patient rymt. Snart tar utredningen dock en oväntad vändning. I takt med att Daniels kommer sanningen allt närmare hopar sig frågorna: Finns det en 67:e patient? Vilka plågsamma minnen bär Daniels själv på och kommer han levande från skräckön?

Filmen förmedlar den obehagliga, mardrömslika och surrealistiska stämningen ypperligt. Filmmusiken är riktigt dramatisk och kuslig. Verklighet, hallucinationer och drömmar flyter ihop, vilket komplicerar intrigen. Boken upplevde jag som tydligare. Lehane skriver med en otrolig finess och låter detaljer utgöra viktiga ledtrådar.

Det som verkligen sätter myror i huvudet på mig är slutet. Slutar boken och filmen olika? frågar jag mig förbryllat. Bokens slut – sluta läsa om du inte vill veta – tolkar jag på följande vis: Teddy Daniels kommer till insikt om vem han är. Sanningen om vad som har hänt tidigare är dock så gruvlig att han får ett återfall. Rollspelsexperimentet som skulle föra honom tillbaka till verkligheten har misslyckats och han får därför genomgå lobotomi. Filmen däremot öppnar upp för ett annat slut: Daniels kommer till klarhet, men vissheten är så tung att bära att han fejkar ett återfall. Han går således frivilligt med på lobotomi för att få glömma. ”Vilket är värst att leva som ett monster, eller dö som en god människa?” säger Daniels i filmen. Nu kan jag dock inte låta bli att grubbla över om boken och filmen verkligen slutar olika. Jag kan ju ha missuppfattat bokens slut. Har filmregissören bara förtydligat bokens slut, eller har han skruvat slutet på egen hand? Märkligt, märkligt! Någon som begriper?

    

”Den femte årstiden” av Mons Kallentoft

lördag, juni 25th, 2011

Linköping, Linköping, Linköping. En stor del av behållningen med Kallentofts Malin Fors-deckare är onekligen skildringen av min barndomsstad Linköping, som jag flyttade från för tio år sedan. Böckerna har förstås även andra förtjänster. Kallentoft skriver en suggestiv prosa och låter de avlidna, offren, komma till tals. Dessa osaliga andar håller sig i närheten av Malin, iakttar och manar på och deras röster berättar om det hemska som hänt dem.

Kallentoft har tidigare skrivit fyra deckare – en för varje årstid – om Malin Fors vid Linköpingspolisen. Den femte årstiden utspelas i maj, när naturen ännu tvekar och inte verkar kunna bestämma sig för vilken årstid det egentligen är. Kallentoft har således betat av alla årstider och får väl hitta på något nytt titelkoncept, eller börja om, ifall han tänker sig fler böcker om Fors.

Den femte årstiden är den hittills bästa av Kallentofts Malin Fors-deckare, åtminstone av de som jag har läst. Malin har svårt att släppa fallet med Maria Murvall, den stumma kvinnan som sedan några år vårdas på Vadstena sjukhus efter att ha hittats våldtagen och misshandlad i en skog utanför Linköping. Vad hände med henne? Vem torterade och utsatte Maria för denna ondska och varför?När ett svårt sargat kvinnolik hittas nära platsen där Maria återfanns, kopplar Malin direkt ihop fallen. Kan det vara samme gärningsman?

Denna nya deckarsuccé håller greppet om läsaren från första till sista sidan. En riktig bladvändare fulltankad med spänning och vemod! Otäck, kuslig och nervpirrande läsning!

Läs artikel om boken där recensenten tycker lite annorlunda här.

Tillbaka till naturen med Häréns osynliga människoart

fredag, juni 10th, 2011

I Fredrik Häréns bok De ickesynliga möter vi en okänd människoart, homo invisible. Dessa människor är väsen av kött och blod, men deras snövita hud och annorlunda cellstruktur gör dem osynliga för vanliga människor. Endast små barn, psykiskt sjuka samt några få invigda har förmågan att se dem…

Som en del av en skoluppgift bestämmer sig journaliststudenten Alexandra för att intervjua barn om deras låtsaskompisar. Föga anar hon att detta kommer att förändra hennes tillvaro och utmana hela hennes världsbild. Alexandra börjar få en kuslig känsla av att vara iakttagen och hon känner en osynlig närvaro av någon eller något…

Berättelser som balanserar i gränslandet mellan fantasi och verklighet kan vara riktigt skrämmande och läskiga, såsom Stephen Kings böcker. Det var med lättnad som jag konstaterade att Häréns bok inte är en skräckskildring. Att genrebestämma boken tycks mig dock inte helt enkelt. En spänningsroman med inslag av fantasy skulle jag nog säga är en hyfsat korrekt beskrivning.

Författaren uppger att boken är sprungen ur en dröm som han har haft. Kanske är det därför som romanen är så rik på symbolik? Härén använder exempelvis yin och yang-symbolen på ett originellt vis. Det vackra omslaget, där för övrigt titeln saknas, pryds av en något förändrad yin och yang-symbol. Människorna kallas i boken för yinyin och de ickesynliga kallas för yangyang. De bägge människoarterna behöver varandra för att tillsammans bli en harmonisk enhet. Blandraser finns också i två varianter: hos oss människor i form av albinos och hos de icke-synliga i form av så kallade dödare. Ett kreativt och fascinerande upplägg må jag säga som för tankarna till andliga väsen och änglar. Kanske även till vampyrer – fast det här är sannerligen mycket bättre än vampyrberättelser!

Härén får ihop sin berättelse hyfsat bra, men det hade antagligen varit mer trovärdigt om de osynliga hade existerat i en annan, parallell dimension. Som det är nu blir beskrivningarna av hur de osynliga trängs med människor på toaletter, gömmer sig under sängar och hindras av stängda dörrar mest komiska! Att de osynliga är så fokuserade på att bevaka människor och döda personer som olovandes fått kännedom om deras existens, känns tämligen surrealistiskt.

De ickesynliga människorna lever i ett samhälle som påminner om ett bisamhälle med en drottning i spetsen. Jag bad författaren förklara sin tanke med detta och fick följande svar mailledes: ”Jag drömde att de levde i pyramiderna och har försökt hålla mig så mycket som möjligt till drömmen. Och jag tycker det verkar vara en intressant storlek på grupp av människor. Och de ickesynliga lever isolerat från andra ”samhällen” och reser inte så mycket imellan.” Då kontakterna mellan de olika bisamhällena beskrivs som ytterst sparsamma, blir det möjligt att fly från de icke-synliga och hålla sig undan, vilket Alexandras bror tvingas till.

Att den moderna människan tappat kontakten med sitt inre och skulle må väl av att lyssna mer på sin intuition och på sina drömmar kan jag bara hålla med om! Samma sak beträffande människans tendens att se sig själv som stående över alla andra livsformer och benägenhet att fjärma sig från naturen. Helt klart tar författaren upp många intressanta tankegångar. På sätt och vis blir boken en idéroman som uppmuntrar oss att se det vackra i livet – även om allt i livet inte är vackert. Författaren vill också få oss att fundera över varför vi inte ser oss som ”människor”, utan som ”raser/nationer”. Angeläget och intressant således!

Cliffhangerslutet lämnar flera frågor obesvarade, så läsaren får ge sig till tåls och invänta en uppföljare till denna märkliga och mycket läsvärda roman som absolut ger mersmak!

”Kvinnan i rummet” av Jussi Adler-Olsen

söndag, maj 15th, 2011

Hur vanligt är det egentligen att deckarförfattare stjäl mordmotiv från varandra? Jag som i ett tidigare inlägg rosat Tegenfalks ”Vredens tid” blir lite fundersam över likheterna mellan ”Vredens tid” och ”Kvinnan i rummet”. Jussi Adler-Olsen var hur som helst först med sin roman, som kom ut i Danmark redan 2007. Å andra sidan påminner mig Adler-Olsens kriminalinspektör Carl Mørck om Mankells litterära figur Kurt Wallander…

Utgivningen av Jussi Adler-Olsens böcker har i Sverige varit en smula besynnerlig. Förlaget gav först ut ”Flaskpost från P” som är den tredje delen i serien om avdelning Q, för att sedan dra in denna del och istället snabbt ge ut böckerna i kronologisk ordning. ”Kvinnan i rummet” är den första delen i serien. Del två ”Fasanjägarna” släpps till sommaren och ”Flaskpost från P” släpps åter ut på marknaden igen i höst. Tills dess kan man bara hitta boken på biblioteken. Möjligen gick det lite väl fort när förlaget skulle få ut den första delen, för tyvärr brister korrekturläsningen här och var. Men hellre det än att läsa på danska!

I ”Kvinnan i rummet” får vi följa hur den egensinnige, men mycket skarpsinnige kriminalkommisarien Carl Mørck startar avdelning Q, en cold case-avdelning som ska ta sig an utredningar som har kört fast. Det första fall som Mørck fördjupar sig i, handlar om politikern Merete Lynggaards spårlösa försvinnande några år tidigare. I en parallellskildring får vi följa Merete vid tidpunkten för försvinnandet. Det är naturligtvis hon som hålls fången och som är kvinnan i rummet. Det blir en spännande kamp mot klockan. Boken har ett rappt tempo och spänningen hålls vid liv in i det sista. Jag gillade den här bladvändaren och läser gärna fler böcker av författaren.

Läs mer om boken i nätbokhandeln här.

”Under skalbaggens bo” av Mary Willis Walker

torsdag, april 14th, 2011

Elva skolbarn och deras busschaufför Walter Demming, kidnappas en morgon i Austin, Texas av några sektmedlemmar. Barnen och chauffören, en f.d. vietnamveteran, blir nerfösta i en håla under jorden. De blir levande begravda, instängda i en jordgrop, tillsammans med ett bussvrak. Ledaren för den religiösa sekten, profeten Samuel Mordokai, predikar om att världens undergång är nära. Mordokai tänker sig att fångarna, eller hans oskyldiga lamm, ska renas under jorden i femtio dagar. Sedan ska de offras som martyrer…

För att lugna barnen börjar mr Demming att berätta en saga för barnen. Under hela fångenskapen fortsätter han att berätta ett eller ett par avsnitt om dagen. Bortsett från att han under några månaders tid har kört skolbuss är mr Demming inte van vid barn. Men barnen vinner snart hans hjärta och chauffören tänker minsann inte ge upp utan kamp!

FBI vågar inte ingripa av rädsla för att gisslan ska komma till skada. Mot sin vilja blir kriminalreportern Molly Cates alltmer involverad i fallet, eftersom hon ett par år tidigare intervjuade den karismatiske sektledaren. Snart har de femtio dagarna gått och tidsfristen håller på att löpa ut…

Det var när vi fick in ett sönderläst och trasigt exemplar av ”Under skalbaggens bo” som min kollega med eftertryck sade till mig att jag verkligen borde läsa boken. Något nytt exemplar av boken kunde vi dessvärre inte beställa, eftersom boken sedan länge är slutsåld på förlaget, men ljudboken köpte vi in till biblioteket.

Berättelsen är mycket spännande och gripande, även om det tog ett tag innan jag var fast. Jag är glad över att jag tog mig tid att lyssna på boken, för den här berättelsen förtjänar att man ger den lite tid!

”Dollar” av Lee Child

lördag, mars 19th, 2011

Jack Reacher, f.d. militärpolis numera vagabond, kliver av bussen i en sömnig amerikansk småstad. Någon timme senare när han sitter på ett café och intar sin frukost, grips han misstänkt för mord. Reacher är oskyldig, men som främling på den vanligtvis så idylliska orten blir han omedelbart misstänkt och häktad. För skurkarna framstår han som den perfekte syndabocken. Mot sin vilja dras Reacher in i en förfalskningshärva. Med sin militära bakgrund är Reacher tränad i strid, han är kvicktänkt, intelligent, sympatisk och tvekar inte att röja fula fiskar ur vägen. Han är en actionhjälte i bästa supermanstil.

Dollar är den första Jack Reacher-thrillern och finns nu även som ljudbok, behagligt uppläst av Magnus Roosmann. Boken passar perfekt att lyssna på i bilen när man pendlar till jobbet för det här är god förströelselitteratur. Spänning, högt tempo och en enkel men intressant intrig bidrar till underhållningen. Samtidigt är boken ganska ytlig och lär knappast vidga dina vyer. Naturligtvis förstår man också att Reacher kommer att klara sig ur knipan med livet i behåll, så på det viset är handlingen förutsägbar. Det finns åtminstone tretton böcker i serien och så länge lär knappast mitt intresse för Jack Reacher hålla, men en eller ett par böcker till kan jag mycket väl tänka mig.

”Vredens tid” av Stefan Tegenfalk

söndag, januari 16th, 2011

Tegenfalk har lyckats åstadkomma en välkomponerad intrig där en tragisk bilolycka, som inträffat några år tidigare, visar sig ha samband med en serie brutala mord i Stockholmstrakten.

De till synes oförklarliga morden hamnar på kriminalkommissarie Walter Gröhns bord. Denne gamle räv är dock knappast grön med sin långa och digra erfarenhet inom yrket. Till sin hjälp får kommissarien en ung, intelligent kvinna med överklassbakgrund, Jonna de Brugge, praktikant på Rikspolisstyrelsens Särskilda Utredningsenhet, RSU. Jisses vilket radarpar de visar sig vara! Och tur är väl det, för Gröhn råkar ut för diverse motgångar i sin jakt på sanningen..

En ny stjärna har tänts på deckarhimlen i och med denna starka debut av Tegenfalk! Vredens tid är en originell bladvändare med ett skenbart enkelt upplägg. Trots att man som läsare tidigt anar vem som ligger bakom morden, kan man inte klaga på spänningen.

För den som i likhet med mig fått mersmak finns del två Nirvanaprojektet redan ute i handeln. En tredje bok Den felande länken utkommer under året.

”Drömmen om Everest” av Jeffrey Archer

fredag, januari 7th, 2011

Archer har författat en synnerligen läsvärd och spännande dokumentärroman om George Mallory, mannen som kan ha varit den förste på världens tak, det vill säga den förste att bestiga världens högsta berg, Mount Everest.

Efter att ha grunnat på saken en stund kommer jag fram till att begreppet dokumentärroman passar väl in på detta skönlitterära verk. Archer utgår från verkliga personer och händelser, men bearbetar förstås stoffet litterärt, dock så vitt jag kan bedöma med omsorg om autentiska detaljer. Ska man bli en smula filosofisk kan man ju inom parentes fråga sig om det finns någon objektiv sanning, eftersom allt skrivande faktiskt innebär att verkligheten tolkas! Detta gäller naturligtvis även för biografier, vilket måhända är lätt att glömma. Försök att skriva en biografi själv, så förstår du vad jag menar! Besviket konstaterar jag att det är tunnsått med biografier om Mallory på svenska, för min nyfikenhet är väckt – vem var denne äventyrare egentligen? Och nådde han toppen eller inte? Oavsett vilket så var det ett nöje att stifta bekantskap med Mallory, så som han framställs av Archer.

Personligen har jag svårt att förstå den lockelse som berget utövar och som får bergsklättrare, att med livet som insats försöka nå toppen. Att sitta hemma i värmen och läsa om alla tappra erövringsförsök är något helt annat! Ämnet och platsen fascinerar trots allt och eftersom Archers bok ger mersmak, försöker jag hitta liknande böcker. Jon Krakauers ”Tunn luft” och David Lagercrantz ”Himmel över Everest” kanske kan vara något?

”Giganternas fall” av Ken Follett

torsdag, december 16th, 2010

Med denna tegelstenstjocka roman på drygt 900 sidor, har thrillerförfattaren Follett åstadkommit ett episkt mästerverk! Boken är den första delen i en planerad trilogi och jag längtar redan efter fortsättningen, efter att ha trollbundits och fängslats av denna märkliga släktroman.

Folletts föresats att i tre skönlitterära volymer skildra västerlandets historia genom kriser och konflikter är knappast blygsam. Få författare skulle ro i land med ett så gigantiskt projekt. Läsaren får stifta bekantskap med familjer från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales. Persongalleriet är minst sagt myllrande med såväl fiktiva romangestalter, som verkliga historiska personer såsom Kung Georg V, Winston Churchill, Lenin och Trotskij. Möjligen kan man ha synpunkter på att de fiktiva personerna titt som tätt springer på dessa historiska personer och på så vis ständigt befinner sig i händelsernas centrum, men jag kan ha överseende med detta. Inte minst eftersom författarens faktaspäckade text väcker liv i mitt slumrande intresse för historia. Jag kommer på mig själv med att vilja fräscha upp mina kunskaper om första världskriget, ryska revolutionen och om kampen för kvinnlig rösträtt!

I romanen möter vi bland annat de starka och självständiga kvinnorna Maud och Ethel. Ethel är hushållerska hos den förmögna familjen Fitzherbert. Den förbjudna passionen mellan earl Fitzherbert och Ethel tvingar till slut bort Ethel från godset Ty Gwyn, men attraktionen finns där ändå. Earlens syster, Lady Maud Fitzherbert, förälskar sig i sin barndomsvän, den tyske miliärattachén Walter von Ulrich. Första världskriget kommer dock emellan och paret tvingas hålla sin kärlek hemlig – förtvivlade över att hamna på olika sidor när kriget bryter ut. Den här boken passar sannerligen som julklapp till alla bokmalar!

”Isens gåta” av Raymond Khoury

måndag, juli 5th, 2010

Sannerligen en iskall spänningsroman mitt i sommarhettan! Intrigen är rafflande och tempot är högt. Det skulle inte förvåna mig ifall vi får se en filmatisering av boken.

Khourys roman får mig att tänka på Dan Browns bok ”I cirkelns mitt”, där en meteorit hittas inbäddad i en arktisk glaciär. När meteoriten visar sig innehålla fossil från en främmande livsform aktualiseras den urgamla frågan om huruvida det finns liv på andra planeter i universum. Men är meteoriten verkligen äkta? Vem är det som röjer tvivlande forskare ur vägen och varför?

I Khourys bok uppträder ett märkligt ljusfenomen ovanför en glaciärhylla i Antarktis. Den globala uppvärmningen får isen att börja smälta och enorma isblock  att rasa ner i havet. Ett TV-team som är på plats för att dokumentera miljöförstöringen filmar ljusfenomenet. Snart surrar det av spekulationer i världspressen när man försöker förklara vad det är man ser. Är det måhända ett tecken från Gud? På engelska heter boken ”The Sign”, vilket är betydligt mer träffande än den svenska översättningen. Någon gåta som rör isen är det inte tal om. Gåtan handlar istället om tecknet i skyn, om ljusfenomenet.

När en före detta biltjuv börjar ana att hans brors död ett par år tidigare kan ha ett samband med ljusfenomenet, utmanar han omedvetet riktigt starka krafter. Han ställs inför valet att fly för sitt liv eller att försöka ta reda på mer om det märkliga tecknet.

Omslagsbild: Isens gåta

”Den förlorade symbolen” av Dan Brown

fredag, oktober 30th, 2009

Ja, visst har han gjort det igen Dan Brown, skrivit en andlöst spännande bladvändarthriller! Den förlorade symbolen är författarens tredje bok om Harvardprofessorn Robert Langdon. Har man läst Da Vinci-koden eller Änglar och demoner så lär man garanterat känna igen sig!

Handlingen utspelar sig i Washington D.C. dit Langdon begett sig, för att med kort varsel hålla ett öppningstal i Capitolium, då den ordinarie talaren blivit sjuk. Det visar sig dock att Langdon har blivit ditlurad. Istället för att hålla tal tvingas Langdon ta upp sökandet efter sin kidnappade vän och mentor, frimuraren Peter Solomon. Det febrila sökandet efter vännen leder till en mystisk underjordisk värld under storstaden. Langdon snubblar över den ena gåtan efter den andra och han tyder chiffer och tolkar symboler i en ständig kamp mot klockan.

Dan Browns storhet ligger i förmågan att komponera makalösa intriger. Kapitlen är korta och berättelsen håller ett högt tempo. Det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig boken innan man har läst färdigt!  Trots att boken översattes till svenska på rekordfart av ett flertal översättare, upptäcker jag inga översättningstabbar. Fast man läser måhända inte Dan Browns böcker för att njuta av språket. Dan Brown har lagt mycket tid på research och det slår mig framför allt mot slutet av boken, att han faktiskt är betydligt djupare än man skulle kunna tro. Detta är sannerligen spänningsfiktion när den är som bäst!