Lars Mytting är en norsk författare som för några år sedan gjorde dundersuccé med faktaboken ”Ved”. Nu är han aktuell med sin fjärde roman: ”Systerklockorna”.

”Systerklockorna” utspelar sig i Norge på 1880-talet i en liten by i Gudbrandsdalen. Vi får följa den vackra och egensinniga kvinnan Astrid Hekne, som under ett par års tid varit tjänsteflicka på prästgården. Hon dras till den nye prästen Kai Schweigaard som vill reformera kyrkans verksamhet och införa nya seder. Han vill dessutom riva den uråldriga stavkyrkan, eftersom den både är för liten för den växande församlingen och alldeles för kall om vintrarna. Prästen drömmer om att bygga en ny större kyrka på platsen där stavkyrkan nu står. Även Kai dras mot sin vilja till Astrid. Men förnuftet säger honom att hon inte skulle passa som prästfru…

Astrid kommer från en gård vars familj en gång skänkte kyrkklockorna till kyrkan till minne av de  siamesiska tvillingarna Gunhild och Halfrid Hekne. När flickorna var halvvuxna blev ene tvillingen allvarligt sjuk. I förtvivlan bad deras far Eirik till Gud att de bägge skulle klara sig, eller att de skulle få dö tillsammans. Flickorna dog samma dag och som tack för att de dött samtidigt lät fadern gjuta två kyrkklockor. Vid klockgjutningen kastade Eirik Hekne ner familjesilvret i gjutkaret vilket gjorde att klockklangen blev ovanligt vacker och mäktig. Klockorna, som fick namnet Systerklockorna, ringer enligt sägnen av sig själva för att varsla när fara hotar.

För att bekosta en ny kyrka lyckas prästen sälja den gamla kyrkan till Tyskland. I Dresden ska stavkyrkan med sina vackra träsniderier återuppbyggas som ett minnesmärke över det germanska, fornnordiska arvet. Tysken Gerhard Schönauer skickas till Norge för att övervaka nedmonterandet av den medeltida kyrkan. Även han träffar Astrid och blir förtrollad av henne…

Astrid Hekne motsätter sig att Systerklockorna ska skickas till Tyskland. Hon vill att de ska stanna i Gudbrandsdalen. Kan hon hitta en utväg och rädda klockorna så att de får stanna kvar i bygden?

Lars Mytting har med ”Systerklockorna” skrivit en gripande historisk roman. Förbered dig på en läsupplevelse utöver det vanliga! Romanen är skickligt komponerad och språket flyter fint. Författaren har god känsla för tid och miljö och beskrivningarna av bygden, landskapet och kyrkan övertygar. Boken är första delen i en planerad trilogi. Jag ser fram emot fortsättningen! Betyg: 5.

Det är först mot slutet som den här spionromanen bränner till och blir riktigt spännande.

Handlingen börjar 1981 då Juliet Armstrong blir påkörd av en bil. Olyckan inträffar i England och miss Armstrong, som länge har bott utomlands, kan ha tittat åt fel håll när hon korsade gatan. Fast tvivlen finns där – var det verkligen en olycka?

Handlingen hoppar sedan tillbaka till 1950. Vid denna tidpunkt arbetar Julia Armstrong som producent på BBC:s skolradio. När hon springer på en gammal bekant som hon arbetade med under kriget, vill han av någon anledning inte kännas vid henne. Strax därpå får hon ett brev med meddelandet ”Du kommer att få betala för det du gjorde”.

Återigen tar handlingen ett språng till 1940. Under krigsåren arbetade den då 18-åriga Julia som MI5-agent. På den tiden satt hon i en lägenhet och transkriberade samtal som hon avlyssnade från en grannlägenhet. De avlyssnade personerna var alla brittiska nazisympatisörer. Vid sidan av detta skrivmaskinsarbete får hon i uppdrag att nästla sig in hos en äldre kvinna som sympatiserar med Hitlertyskland.

Mot slutet av berättelsen visar Atkinson vilken skicklig författare hon är. De tre parallella handlingarna vävs samman och allt får sin förklaring. Även om boken är välskriven var den bitvis lite småseg. Som läsare kom jag aldrig riktigt nära vare sig huvudpersonen, eller någon av de många andra karaktärerna. Ändå imponerar slutkapitlen. Atkinson hittar äntligen spänningsnerven och den otympliga flamingon lyfter…

Det slår mig upprepade gånger under läsningen att den här spionromanen skulle göra sig alldeles utmärkt på bioduken. Hoppas verkligen att boken blir film! Betyg: 3,5

JA! Bättre fantasyroman får man leta efter! Det är en fröjd att läsa ”Kirke”! Författaren Madeline Miller är lärare i grekiska och latin och hon är synnerligen väl bevandrad i den grekiska mytologin. ”Kirke” tar avstamp i Homeros Odysséen, men myterna omtolkas och återberättas ur häxan Kirkes perspektiv.

När jag började läsa romanen kunde jag inte låta bli att tänka: ”Varför ska jag läsa en bearbetning av Odysséen? Känns inte det ämnet uttömt?” Men, efter en tveksam start sögs jag obönhörligt in i berättelsen.

”Kirke” är en bok som har tokhyllats och älskats av läsare världen över. Boken röstades fram och utsågs till Årets Fantasy 2018 på Goodreads. Där får boken betyget 4 eller 5 av 83% av läsarna! Fantastiska siffror!

Kirke, denna häxlika gudinna, är dotter till solen Helios och en havsnymf. Som ung intresserar hon sig för örter och hon lär sig att använda dem för att trolla. Det visar sig snart att förvandlingar är hennes styrka. Efter att ha använt sin kraft på en rival blir hon förvisad till en ö där hon ska leva ensam för tid och evighet. En dag kommer Odysseus och hans manskap till Kirkes ö. De har varit borta länge i krig, men är nu på väg hem. När männen hotar att förgripa sig på Kirke förvandlar hon dem till grisar. Odysseus blir förförd av Kirke och hemfärden fördröjs ytterligare…

Madeline Miller lyckas på ett imponerande vis blåsa liv i de gamla myterna och ge Kirke liv. Detta är så skickligt gjort, att jag måste sätta betyget 5.

Jag blev oerhört förtjust i Ida Andersens gripande roman ”I oxögat”. Det är en välskriven berättelse som utspelar sig på 1700-talet i Småland i Ekeberga socken. Vi får följa framväxandet av Kosta glasbruk genom det strävsamma paret Sissel och Eskil. Han får arbete på glasbruksbygget och kanske, kanske nalkas bättre tider? Uppförandet av glashyttan ger nämligen såväl arbetsinkomst som framtidshopp åt bygdens folk.

Det är omöjligt att inte tänka på Mobergs Karl-Oskar och Kristina när man läser den här boken. Livet på Tuvetorpet är hårt och makarnas kamp för brödfödan mödosam. Eskil är en duktig timmerman och han har egenhändigt byggt torpet på mark som han har ärvt från sin husbonde. Dennes söner tvingar honom dock att göra dagsverken och kräver en fjärdedel av skörden i arrendeavgift. Samtidigt arbetar Eskil för fullt med uppförandet av glashyttan. Trots hårt slit från morgon till kväll blir det svårt att hinna med…

Språket i boken är nyanserat, rikt och synnerligen väl anpassat till tidsepoken. Dialektala och ålderdomliga ord förekommer och ger tyngd och trovärdighet åt berättelsen. Ändå blir texten aldrig svår att läsa – tvärtom är detta en bok att sträckläsa! Omslaget är vackert och passar denna finstämda berättelse utmärkt.

Handlingen utspelar sig i en brytningstid och ett intressant tema i boken är konflikten mellan folktro och kristendom. Sissel vänder sig gärna till en gammal läkekunnig kvinna i trakten, men Eskil anser att gumman ägnar sig åt trollkonster. Blotta tanken på att Sissel inte skulle följa kyrkans bud till punkt och pricka framkallar ångest hos honom.

Sammantaget är ”I oxögat” en mästerligt skriven och mycket gripande roman! Jag håller tummarna för att det kommer en fortsättning för boken ger utan tvekan mersmak! Läs!!!
Betyg: 5

En av vårens snackisar är romanen ”Små eldar överallt”. 2017 utsågs boken till årets bästa roman på siten Goodreads, så många har sett fram emot översättningen.

Vad tyckte jag då om denna tokhyllade bok? Jag tyckte att boken var en smula svår att komma in i, bland annat eftersom det var många personer att hålla reda på. Jag tyckte att även att boken var onödigt pratig. Men efter en tveksam start tar sig berättelsen.

Boken börjar med att familjen Richardsons hus står i lågor. Det finns ett stort antal brandhärdar, flera små bränder, i huset, så det står utom allt tvivel att branden är anlagd. Familjen misstänker direkt att det är yngsta dottern som har tänt på. Den stora frågan är naturligtvis varför…

Familjen Richardson, med sina fyra barn, bor i det idylliska amerikanska villasamhället Shaker Heights. Den här förorten till Cleveland, Ohio, genomsyras av filosofin att allt som kan planeras bör planeras. Allt är välordnat och styrt av regler. En välputsad fasad betyder allt.

När konstnären Mia och hennes dotter Pearl anländer till Shaker Heights får de hyra en lägenhet av familjen Richardson. Mia börjar arbeta som hembiträde i Richardsons tjusiga hem och Pearl blir vän med ungdomarna. De fyra tonårsbarnen i familjen Richardson påverkas av deras närvaro och de förtrollas av Mias fria konstnärssjäl. Ungdomarna Richardson dras till Mia och hon ger dem moderlig värme och stöd på ett sätt som är främmande för dem. Ett genomgående tema i boken är just moderskap i olika former, allt från ofrivillig barnlöshet och adoptioner till abort. Andra teman som berörs är klassfrågor och rasism.

Den senare delen av boken är riktigt spännande. Författaren får också ihop slutet riktigt bra. Sammantaget är det utan tvekan en läsvärd bok! Betyg: 4.

Trent Dalton är en australisk författare och ”Pojke slukar universum” är hans hyllade debutroman. Inspiration till boken har han hämtat från sin egen uppväxt.

Denna uppväxtskildring utspelar sig på 1980-talet i Brisbane i en förortsmiljö präglad av kriminalitet, droger och våld i hemmet. Trots detta andas boken optimism. Det är en hjärtevärmande och ibland magisk historia om två bröder, Eli och hans stumme bror August. Brodern slutade prata i 6-årsåldern och kommunicerar genom att skriva i luften.

Livet är komplicerat för Eli, som ändå försöker att följa sitt hjärta. Modern sitter i fängelse, styvfadern är knarklangare, fadern är försvunnen. Barnvakten ”Slim” är en förrymd fånge som fått livstids fängelse för att ha slagit ihjäl en taxichaufför. Själv drömmer Eli om att bli kriminalreporter.

Inledningsvis var boken en smula svår att komma in i, men efterhand blir man som läsare alltmer uppslukad. Boken har fått fantastiska recensioner av läsare som menar att detta är bland det bästa som de har läst. För egen del blev jag aldrig så begeistrad, men nog är boken både udda, originell och välskriven! Omslaget är dessutom så fint! Vi kommer garanterat att få höra mer både om författaren och om den här boken! Kanske är det en blivande klassiker rent av! Betyg 3,5.

Den amerikanska författaren Kristan Higgins bok ”Hem till Scupper Island” är en feelgood-roman som andas sommar och sol. Perfekt semesterläsning!

Läkaren Nora Stuart är framgångsrik och snygg. När hon blir påkörd av en bil och ligger halvt avsvimmad på akuten, kommer hon på sin kille, som också är läkare, med att flörta med en sjuksköterska. Förhållandet tar slut och Nora beger sig hemåt till ön Scupper Island, där hon är uppväxt, men inte har satt sin fot på 15 år. På ön hoppas hon kunna tillfriskna och slicka sina sår…

Men Nora tvingas också ta itu med sådant som hon har försökt att förtränga. Inte minst smärtar det henne att tänka på skoltiden då hon var utstött och mobbad.

Relationen med mamman är ansträngd, men Nora gör vad hon kan för att bygga upp relationen. Noras älskade syster sitter i fängelse, så henne har Nora tappat kontakten med. Systerdottern, en vilsen och surmulen tonåring, bor hos sin mormor. Nora försöker lära känna henne vilket inte är helt lätt.

Boken är utgiven av Printz förlag som säger sig vilja ge ut så kallad ”intelligent underhållning”. Det är en träffande beskrivning för den här boken. Visst är den förutsägbar på så vis att den börjar i moll och slutar i dur, som de flesta feelgoodromaner, men boken är välskriven och den blir aldrig banal.

Bokens mix av humor, drama och kärlek är härlig. Hjärtevärmande, lättsam sommarläsning alltså! Betyg: 4.

Denna tegelsten på 850 sidor kan kanske verka avskräckande på grund av sitt omfång. Men boken är rakt igenom spännande, så jag är glad att jag tog mig an den!

Författaren undersöker i ”Som pesten” hur dagens samhälle skulle påverkas av en influensapandemi med hög dödlighet.

För hundra år sedan härjade spanska sjukan 1918-20. Uppskattningsvis 50 miljoner människor dog. Under 1900-talet drabbades världen av ytterligare två pandemier, Asiaten 1957, och Hongkong-influensan 1968-69. Alla minns förstås den nya influensan 2009, även kallad svininfluensan. Den influensapandemi som härjar i ”Som pesten” har mycket hög dödlighet. Spanska sjukan 2.0 kallar författaren den.

Bland många andra – för det är många personer att hålla reda på i boken – får vi följa danskan Karoline Branner. Hon är nybliven utbrottskoordinator på WHO i Genéve och ska samordna insatserna mot influensan. Danmark blir för övrigt ett av de länder som drabbas först av pandemin. Sjukvården går på knäna. De unga drabbas allra värst och många dör.

Författaren skildrar skickligt det politiska spelet. Hur snabbt kan man slå fast att det faktiskt rör sig om ett influensautbrott? När kan vaccinproduktionen dra igång? Och vem ska få de första vaccindoserna, när det råder kaos och stor brist på vaccin?

Jag skulle säga att det här är en politisk thriller, snarare än en medicinsk. Det är definitivt inte science fiction. Författaren har ägnat lång tid åt research så scenariot som målas upp framstår som trovärdigt. En sinnrikt konstruerad roman som är riktigt, riktigt bra! Perfekt till semestern! Betyg 4+.

En katts resedagbok, skriven av japanska Hiro Arikawa, är en varm och innerlig berättelse. Romanen handlar om gatukatten Nana och den ensamme unge mannen Satoru, som tar sig an katten och ger den ett hem. Deras vänskap skildras finstämt, ur den kloka kattens perspektiv. I tillbakablickar får vi även ta del av Satorus uppväxt.

Efter att ha levt några år tillsammans beger sig Satoru och katten iväg på en roadtrip, tvärs över Japan. De hälsar på hos människor som har betytt mycket för Satoru genom livet.

Man behöver inte vara kattälskare för att uppskatta den här rörande historien om vänskap och om att ta farväl. Det är en charmig och hjärtevärmande bok som man läser i ett svep. Boken är nominerad till Årets bok 2019 av Bonniers Bokklubbar, så läs och rösta på den om du gillar den! Rekommenderas varmt! Betyg: 4.

Skönhetens väg är skriven av en amerikansk journalist vid namn Martha Hall Kelly. Berättelsen utspelar sig under och efter andra världskriget och handlar om tre kvinnor vars öden vävs samman:
Caroline – som arbetar på franska ambassaden i New York och som brinner för att skicka hjälpsändningar till behövande barn i Frankrike.
Kaisa – en 16-årig polska som utför uppdrag åt den polska motståndsrörelsen, något som hon så småningom blir arresterad för.
Hertha – läkare i koncentrationslägret Ravensbrück.

Varje kapitel är skrivet ur någon av dessa kvinnors perspektiv. Upplägget gör att berättelsen blir en smula seg i början. Först kommer ju ett kapitel med en person, sedan ett nytt med nästa person, och så ett tredje med ytterligare nya personer. Det tar med andra ord några kapitel innan man riktigt kommer in i boken.

Romanen bygger på verkliga personer och händelser. Både Caroline Ferriday och Hertha Oberheuser var verkliga personer. Den sistnämnda, Hertha, var ökänd för de medicinska experiment som hon utsatte fångar i koncentrationslägret för.

Författaren ägnade mer än tio år för att göra research. Just att historien bygger på en sann historia ger den extra tyngd. Boken innehåller hemska koncentrationslägerskildringar, men fokus ligger kanske mer på de hjälteinsatser som gjordes. Trots att karaktärerna bygger på verkliga personer uppfattar jag personporträtten som ganska bleka, vilket bidrar till att historien aldrig riktigt kryper under skinnet. Romanen återger dock händelser som aldrig bör glömmas, så på det viset är det en viktig skildring. Språket flyter fint, men det sticker inte ut och det är inte njutbart utöver det vanliga.

På siten Goodreads har boken fått över 136.000 läsaromdömen. 47% ger betyget 5 och 38% sätter betyget 4. Jag delar ut betyget 3 men läs och bedöm själv!

Den norska författaren Vigdis Hjorth har skrivit höstens kanske starkaste bok. Det är en briljant relationsroman, skriven med en psykologisk skärpa som överträffar det mesta.

När boken kom ut i Norge för något år sedan gav den upphov till en livlig debatt. Boken är autofiktiv och blandar fakta och fiktion. Debatten kretsade bland annat kring hur mycket som var självupplevt. Vigids lillasyster Helga svarade genom att också skriva en roman, där hon kunde ge sin version i familjedramat.

Hur mycket som är självupplevt får jag låta vara osagt, men författaren förmedlar insikter som är djupt övertygande. Denna mörka relationsroman är mycket, mycket skickligt skriven och övertygar psykologiskt.

Vad handlar då boken om? Ja, vi får följa en norsk familj med fyra vuxna barn. Föräldrarna som är i åttioårsåldern bestämmer sig för att låta två av barnen få ärva deras sommarstugor, medans de fortfarande är i livet. De två som inte ärver stugorna, ska kompenseras ekonomiskt. Det är bara det att stugorna värderas alldeles för lågt. Detta resulterar i att de två äldsta syskonen, som alltså inte ska få stugorna, känner sig förbigångna. Och nu handlar det inte längre enbart om pengar, utan om känslor. Varför behandlar inte föräldrarna sina barn lika? Varför älskar de inte barnen lika mycket?
Familjehemligheter och sår kommer upp till ytan…

En riktigt gripande och tragisk relationsroman. Jag ger utan tvekan högsta betyg till denna bladvändare som inte lämnar läsaren oberörd! Betyg: 5.

Vilken sagolik debut hon gör, Karin Smirnoff! Bara veckor efter att boken ”Jag for ner till bror” publicerats, nominerades den till årets Augustpris. Även om priset välförtjänt gick till Linnea Axelsson för dikteposet ”Aednan”, hade Smirnoff lika gärna kunnat kamma hem priset.

Romanen utspelar sig i den västerbottniska byn Smalånger, dit Jana reser för att ta hand om sin försupne tvillingbror. Han bor på landet, i deras föräldrahem. Jana tvättar, skrubbar och städar hos honom. Brodern har kapsejsat och behöver hjälp att komma på rätt köl igen. Han äter knappt någon mat utan lever på cigaretter och alkohol. Jana hittar ett arbete inom hemtjänsten och hon inleder även ett stormigt förhållande med en konstnär.

Det blir snart tydligt att syskonparet haft en traumatisk barndom och minnen av sexuella övergrepp och våld bubblar upp till ytan. Det är en mörk berättelse som vi får ta del av och som läsare sugs man snabbt in i romanen.

Språket är rakt och ligger talspråket nära. Meningarna är ofta korta och kommatecken saknas helt. En annan egenhet är att för- och efternamn skrivs ihop. Huvudpersonen heter ”janakippo” och författaren själv heter enligt detta skrivsätt således ”karinsmirnoff”. Stor bokstav används endast i början av en ny mening.

Slutet uppfattar jag som en smula abrupt. Boken skulle nog passa utmärkt som bokcirkelbok, för det finns mycket som man skulle kunna prata om. Sammantaget har Smirnoff skrivit en minst sagt annorlunda glesbygdsskildring. Boken är fängslande, färgstark och läsvärd! Betyg: 4.