Emma Donoghue, kanske mest känd för succéromanen ”Room” är aktuell med en ny bok: ”Fränder”. Eftersom jag inte har läst ”Room” kan jag, på gott och ont, inte jämföra böckerna.

Den pensionerade, snart 80-årige, kemiprofessorn och änklingen Noah har en resa inplanerad till Nice. Han har inte varit i Frankrike där han föddes, sedan han som fyraåring kom till USA. Avsikten med resan är att forska i moderns förflutna och förstå familjehistorien bättre. Han har hittat en bunt fotografier som modern tog under andra världskriget i Nice. Är det möjligt att hon kan ha arbetat för nazisterna? Noah är angelägen om att få visshet.

Bara några dagar innan avresan kontaktas Noah av socialtjänsten som ber honom att tillfälligt ta hand om 11-årige Michael. Trots att han aldrig har träffat sin systers sonson, ställer Noah upp. Umgänget mellan Noah, som aldrig fått några egna barn och pojken, som inte har haft det så lätt i livet, blir omtumlande för bägge. Och resan, ja, den blir såklart annorlunda nu när Noah får sällskap…

Miljöskildringarna från Nice känns levande och trovärdiga. Karaktärerna är vältecknade och särskilt samspelet och dialogerna mellan den gamle och pojken imponerar. Skildringen av hur deras olika världar möts innehåller både allvar och humor. Det här är en finstämd och varm berättelse om vänskap över generationsgränserna. En charmig, mångbottnad roman som dröjer sig kvar. Betyg: 4 av 5.

För snart tio år sedan läste jag Sebastian Barrys roman ”Den hemliga skriften”. Denna lågmälda berättelse om sorg gjorde djupt intryck. Nu är författaren aktuell med en ny bok.

”Dagar utan slut” är en vilda västern-roman som utspelar sig i 1800-talets Amerika. Berättarjaget Thomas McNulty lämnar som 13-åring det svältdrabbade Irland och tar tillsammans med vännen John Cole värvning i armén. De kämpar först i indiankrigen och sedan i det amerikanska inbördeskriget. Berättelsen skildrar en våldsam period i historien, med blodiga sammandrabbningar på slagfälten.

Bristen på kvinnor i vilda västern är påtaglig. Under en tid uppträder Thomas och Jonn på en saloon, iförda kvinnokläder. Thomas upptäcker att han känner sig mer som sig själv i klänning. Idag hade nog begreppet ”transperson” använts. Att Thomas och John är mer än vänner förstår man snart. I varandra finner de unga männen den stora kärleken. När de så småningom tar hand om en föräldralös indianflicka blir hon som deras dotter.

Den här romanen gör mig kluven. Å ena sidan är berättelsen välskriven och vacker. Boken nominerades till The Man Booker Prize 2017 och fanns med på den långa listan. Att boken har litterära kvaliteter råder det ingen tvekan om. Romanen får mig att associera till John Williams fina ”Butcher’s Crossing”. Å andra sidan griper romanen aldrig riktigt tag och jag har svårt att komma karaktärerna nära. Inte heller är jag tillräckligt intresserad av amerikansk militärhistoria. Slagen är många och makabra…

”Dagar utan slut” är en läsvärd bok som jag tror växer vid omläsning. Språket är bitvis närmast poetiskt, landskapet storslaget. Slutet var oväntat, men jag gillade det. Trots att boken inte till fullo infriade förväntningarna, kan jag ändå se romanens storhet och rundar därför upp betyget till 4 av 5.

En roman om en annan roman. En berättelse som vittnar om litteraturens kraft! ”Allt vi höll hemligt” av Lara Prescott beskriver turerna kring publiceringen av Boris Pasternaks mästerverk ”Doktor Zjivago”.

Boken utspelar sig omväxlande i öst och i väst. I Sovjetunionen kämpar Pasternak för att slutföra ”Doktor Zjivago”. Men boken stämplas som anti-sovjetisk och ingen vågar ge ut den. Manuset smugglas istället till Italien, där det översätts och publiceras. Publiceringen i väst gör att Pasternak hamnar i onåd, liksom hans musa och älskarinna Olga Vsevolodovna…

I Washington i slutet av 50-talet får vi följa en grupp kvinnliga stenografister, bland andra nykomlingen Irina Drozdova och veteranen Sally Forrester. Kvinnorna är CIA-spioner och får olika kuriruppdrag. I propagandasyfte  engagerar sig CIA för att en rysk upplaga av ”Doktor Zjivago” ska föras tillbaka till Sovjetunionen och äntligen nå läsare där. Verket betraktas som ett litterärt vapen…

Jag tyckte om den här romanen och får lust att ta mig an Pasternaks klassiker, eller åtminstone att se miniserien igen. ”Allt vi höll hemligt” är en fascinerande historisk roman som bygger på verkliga händelser. Någon utpräglad spionberättelse skulle jag inte säga att detta är, snarare en romantisk berättelse i kalla krigets skugga. Tempot är ganska lågt, men med ingredienser som förbjuden litteratur, starka kvinnor, hemlig kärlek, uppoffringar och riskabla spionuppdrag hålls spänningen vid liv. En bok att sluka! Betyg: 4 av 5

”Biodlaren från Aleppo” är en tankeväckande och stark roman. Makarna Nuri och Afra lever i vackra Aleppo, där han ägnar sig åt biodling och hon är konstnär. Till sist tvingar kriget dem på flykt. Vi får följa parets långa resa, från det krigsdrabbade Syrien till Storbritannien, där de hoppas få asyl.

Det här är en tidlös skildring av en flyktingkatastrof: gripande livsöden och krossade drömmar, men även förhoppningar om en ljusare framtid.

Tempot i boken är långsamt, men trots det är romanen svår att släppa. När jag pausar bävar jag för att återuppta läsningen, eftersom historien är så omskakande. Men, så fort jag fortsätter läsningen igen är jag fast, för hur ska det gå för paret?

I Storbritannien bor makarna tillsammans med andra flyktingar i ett nedgånget pensionat vid havet. Alla kommer från olika ställen och alla går och väntar. Ska de få stanna i landet, eller kommer de att skickas tillbaka? Det är en plågsam väntan fylld av ovisshet.

En lite märklig sak är att vissa kapitel slutar mitt i en mening. På kommande uppslag avslutas meningen med ett ord. Detta ord inleder även nästkommande kapitel. Ett egendomligt stilgrepp som jag ställer mig lite tveksam till.

Biodlaren från Aleppo är skriven av Christy Lefteri, född i London av grekcypriotiska föräldrar. Författaren arbetade som volontär i Grekland i ett flyktingläger somrarna 2016 och 2017. Hon mötte då ett antal flyktingar som berättade om sina upplevelser. Deras berättelser påverkade författaren och hjälpte henne att skapa bokens karaktärer, som trots att de är fiktiva upplevs som trovärdiga.

Boken avslutas med frågor att diskutera exempelvis i en bokcirkel. Missa inte denna varma och läsvärda roman!
Betyg: 4 av 5

”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens är utan tvekan en av årets höjdpunkter! Man sugs obönhörligt in i denna ovanliga och fängslande berättelse som tilltalat läsare och kritiker världen över. Boken har precis översatts till svenska och som en av tolv böcker nominerats till Årets bok 2020.

En ung man, Chase Andrews, hittas död i ett träskområde utanför kuststaden Barkley Cove. Snart riktas misstankarna mot ”träskflickan” Kya Clark. Hon har levt ensam i våtmarken, i ett fallfärdigt skjul, sedan först hennes mamma, därefter syskonen och slutligen pappan gett sig av. Kya lever nära naturen och iakttar djuren, fåglarna och växterna. För att överleva samlar hon musslor och röker fisk som hon säljer till en vänlig handlare som har en liten butik i träsklandet. Det är ett ensamt liv, utan vänner, skola och familj. Är det ens möjligt att hon bragt Chase om livet och varför i så fall?

Owens är zoolog, vilket märks på hur hon beskriver naturen och landskapet i North Carolina. Som läsare förflyttas man till våtmarkerna och det är lätt att föreställa sig hur man tyst glider fram genom vassen i en båt…

Boken får mig att associera till Barbara Kingsolver och ”Sommarens rikedom” som jag läste för flera år sedan. Jag är osäker på om jämförelsen håller, så det har nog blivit dags för omläsning, men som jag minns det finns det vissa likheter mellan verken.

Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge! En imponerande debutroman med vältecknade karaktärer och en härlig mix av naturbeskrivningar och andlös spänning. Kort sagt, en läsupplevelse utöver det vanliga! Jag rekommenderar varmt denna finstämda roman! LÄS! Betyg: 5

När jag för drygt två år sedan läste Vigdis Hjorths ”Arv och miljö” blev jag fullständigt golvad. Jag tyckte romanen var mästerligt skriven och utsåg den till årets läsupplevelse 2018. Förväntningarna på författarens nya roman ”Lärarinnans sång” var därför högt uppskruvade.

I ”Lärarinnans sång” porträtteras en medelålders lärare i dramatik, Lotte Bøk. Hon undervisar om författaren Bertold Brecht och hans verk på Konsthögskolan i Oslo. En sistaårsstudent, Tage Bast, frågar Lotte om hon kan tänka sig att låta honom filma henne i klassrummet och utanför. Han håller på med ett konstprojekt och vill med sin kamera dokumentera sambandet mellan ”liv och undervisning”.

Projektet tvingar Lotte att vända blicken mot sig själv och skoningslöst ifrågasätta det hon ser. Det blir ett oerhört smärtsamt uppvaknande för Lotte att se sig själv genom någon annans ögon.

Visst känner jag igen Vigdis Hjorths smidiga prosa och inte minst hennes förmåga till djupa psykologiska insikter. Hon porträtterar en ensam kvinna, beskriver lärarrollen och utforskar det mänskliga psyket. Så långt är det skickligt. Ändå blir jag vare sig övertygad eller berörd. Faktum är att jag upplever romanen som långtråkig. Eftersom jag hade hoppats på en roman som skulle skaka om mig i själ och hjärta blev jag besviken. Betyget landar på en 3:a.

Har du inte läst ”Arv och miljö” så gör det! Här kan du läsa min recension av den boken.

I sin bok ”Vi ses vid världens ände” blandar den nederländska författaren Miek Zwamborn fiktion och fakta på ett säreget vis. Romanen är rikt illustrerad med svartvita fotografier.

Två vänner ger sig ut på en veckolång expedition i Alperna. De har varit på bergsvandringar tillsammans förut och de planerar att ge sig ut på nya äventyr igen. Men efter vandringen försvinner mannen spårlöst och den kvinnliga jag-personen letar efter honom och sörjer hans försvinnande.

Sökandet vävs samman med berättarjagets tilltagande fascination för geologen Albert Heim (1849-1937) som mot slutet av 1800-talet dokumenterade bergskedjorna i Alperna. Vi får ta del av Heims livsberättelse samtidigt som berättarjaget besöker museer, arkiv och studerar Heims modeller av bergen.

Det fiktiva berättarjaget hanterar vännens försvinnande genom att fokusera på geologi och vetenskap, samt genom att studera Heims arbete och liv. Zwamborns sätt att blanda det fiktiva och det dokumentära bidrar till att göra detta till en annorlunda läsupplevelse. Jag är fascinerad, men inte förtjust. Betyg: 3.

Joyce Carol Oates, en av Amerikas största författare, är aktuell med en ny roman: ”Mitt liv som råtta” (2019). Boken utspelar sig i South Niagara och handlar om tolvåriga Violet Rue, älskad minsting i den barnrika familjen Kerrigan.

En natt ser Violet sina äldre bröder tvätta av och gräva ner ett blodigt basebollträ utanför trädgården. Morgonen efter vaknar samhället upp till nyheten om att en afroamerikansk 17-årig pojke misshandlats av ett gäng vita pojkar. Violet inser till sin fasa att bröderna är inblandade i överfallet. Till att börja med tiger Violet, men när pojken avlider av sina skador blir vetskapen tyngre att bära. Samvetet och omständigheterna driver så småningom Violet att berätta sanningen. Avslöjandet får konsekvenser för bröderna och Violet betraktas som en förrädare, en tjallare, en råtta.

Oates borrar skickligt i frågor som rör familjelojalitet, svek, ånger och kärlek. Författaren skriver: ”En av familjelivets smärtsamma sanningar: de allra ömmaste av känslor kan förändras på ett ögonblick. Du tror att dina föräldrar älskar dig, men är det dig de älskar, eller barnet som är deras?” (s. 22).

Romanen börjar starkt, tappar på mitten, men tar sig igen mot slutet. Violets liv kantas av våld och övergrepp – ibland blir det faktiskt lite för mycket…Men författaren förmedlar trovärdigt smärtan av att förskjutas av sin familj. Som helhet är det en välskriven, omskakande historia om kapade familjeband och om en ung människas kamp för att få kärlek och förlåtelse. Betyg:4.

Sharlene Teo är en ung (född 1987) lovande författare från Singapore. Hennes uppmärksammade debutroman ”Ponti” finns nu översatt till svenska.

Historien berättas ur tre kvinnors perspektiv. Berättarjaget växlar mellan 16-åriga Szu, Szus mamma Amisa, och Szus nya vän Circe. Szu är full av tonårsångest och hon känner sig misslyckad, ensam och utanför i skolan. Hon har växt upp i skuggan av sin mycket vackra mamma, som på 70-talet var filmstjärna. Amisa medverkade som ung i skräckfilmstrilogin Ponti, en typisk B-filmsproduktion. När Circe börjar på skolan blir hon och Szu snart vänner. Utan att avslöja för mycket så får vi även följa Circe drygt 20 år senare. På så vis får läsaren en bild av hur vänskapsrelationen kom att utvecklas och vad som hände.

Berättelsen utspelar sig i Singapore mellan 1970 och 2020. Miljöskildringarna av staden hamnar utan tvekan på plussidan! Språket är uttrycksfullt och nyanserat. Ändå blev jag besviken och läste klart utan att riktigt bli berörd. Visst ser jag bokens förtjänster, men konstaterar ändå att berättelsen inte lyckas nästla sig in i mitt sinne. Kanske bidrar det växlande berättarperspektivet till att distansen till karaktärerna bibehålls.

Bokens omslag är rött och ser ganska småtråkigt och mossigt ut. Det är knappast ett omslag som signalerar ”pick me up”. Det är synd, för även om jag inte blev så begeistrad, är det en bok som förtjänar bättre! I en blurb på omslaget kallar Ian McEwan boken ”Anmärkningsvärd!”. Citatet ökar onekligen förväntningarna. Men trots bokens originalitet förblir min inställning ganska ljummen. Betyg: 3

Augustin Erba har utan tvekan skrivit en av höstens intressantaste böcker! ”Snöstorm” är en smärtsamt vacker roman som griper tag i läsaren och stannar kvar.

Tomas sitter på tåget mellan Stockholm och Malmö när tåget plötsligt stannar. Det snöar ordentligt utanför och tåget kan inte köra vidare på grund av vädret. Eftersom Tomas anar att de kommer att bli stående ett tag, beger han sig till restaurangvagnen för att inhandla något ätbart. På väg mot bistrovagnen stöter han ihop med Livli, sin ungdomskärlek.

Det oväntade mötet rör upp känslorna inom Tomas. Författaren gör ett tidshopp och vi får återse Tomas som liten kille. Hans värld vänds upp och ner när en nyfödd lillebror dör och föräldrarnas äktenskap går i kras. Modern blir psykiskt sjuk och fadern drar iväg till USA. Kvar finns åtta-årige Tomas som får bo hos sin morbror. Här trivs han inte. Morbrodern dricker och blir närgången när han är full…Tomas flyr in i matematikens värld, där reglerna är tydliga och klara. Så snart det är möjligt skaffar han en studentlägenhet och börjar läsa på Teknis, där han möter Livli…

”Snöstorm” kan beskrivas som en relationsroman, men också som en välskriven uppväxtskildring. Det är en lågmäld, gripande berättelse om hur vi formas av vår uppväxt. Går det att älska och komma någon nära med så mycket otrygghet och utsatthet i bagaget? Ett annat tema i boken kretsar kring de val som vi gör i livet, val som vi sedan får leva med. Hade man ens kunnat handla annorlunda och varför blev livet som det blev? Tänkvärt och läsvärt.
Betyg: 4

Lars Mytting är en norsk författare som för några år sedan gjorde dundersuccé med faktaboken ”Ved”. Nu är han aktuell med sin fjärde roman: ”Systerklockorna”.

”Systerklockorna” utspelar sig i Norge på 1880-talet i en liten by i Gudbrandsdalen. Vi får följa den vackra och egensinniga kvinnan Astrid Hekne, som under ett par års tid varit tjänsteflicka på prästgården. Hon dras till den nye prästen Kai Schweigaard som vill reformera kyrkans verksamhet och införa nya seder. Han vill dessutom riva den uråldriga stavkyrkan, eftersom den både är för liten för den växande församlingen och alldeles för kall om vintrarna. Prästen drömmer om att bygga en ny större kyrka på platsen där stavkyrkan nu står. Även Kai dras mot sin vilja till Astrid. Men förnuftet säger honom att hon inte skulle passa som prästfru…

Astrid kommer från en gård vars familj en gång skänkte kyrkklockorna till kyrkan till minne av de  siamesiska tvillingarna Gunhild och Halfrid Hekne. När flickorna var halvvuxna blev ene tvillingen allvarligt sjuk. I förtvivlan bad deras far Eirik till Gud att de bägge skulle klara sig, eller att de skulle få dö tillsammans. Flickorna dog samma dag och som tack för att de dött samtidigt lät fadern gjuta två kyrkklockor. Vid klockgjutningen kastade Eirik Hekne ner familjesilvret i gjutkaret vilket gjorde att klockklangen blev ovanligt vacker och mäktig. Klockorna, som fick namnet Systerklockorna, ringer enligt sägnen av sig själva för att varsla när fara hotar.

För att bekosta en ny kyrka lyckas prästen sälja den gamla kyrkan till Tyskland. I Dresden ska stavkyrkan med sina vackra träsniderier återuppbyggas som ett minnesmärke över det germanska, fornnordiska arvet. Tysken Gerhard Schönauer skickas till Norge för att övervaka nedmonterandet av den medeltida kyrkan. Även han träffar Astrid och blir förtrollad av henne…

Astrid Hekne motsätter sig att Systerklockorna ska skickas till Tyskland. Hon vill att de ska stanna i Gudbrandsdalen. Kan hon hitta en utväg och rädda klockorna så att de får stanna kvar i bygden?

Lars Mytting har med ”Systerklockorna” skrivit en gripande historisk roman. Förbered dig på en läsupplevelse utöver det vanliga! Romanen är skickligt komponerad och språket flyter fint. Författaren har god känsla för tid och miljö och beskrivningarna av bygden, landskapet och kyrkan övertygar. Boken är första delen i en planerad trilogi. Jag ser fram emot fortsättningen! Betyg: 5.

Det är först mot slutet som den här spionromanen bränner till och blir riktigt spännande.

Handlingen börjar 1981 då Juliet Armstrong blir påkörd av en bil. Olyckan inträffar i England och miss Armstrong, som länge har bott utomlands, kan ha tittat åt fel håll när hon korsade gatan. Fast tvivlen finns där – var det verkligen en olycka?

Handlingen hoppar sedan tillbaka till 1950. Vid denna tidpunkt arbetar Julia Armstrong som producent på BBC:s skolradio. När hon springer på en gammal bekant som hon arbetade med under kriget, vill han av någon anledning inte kännas vid henne. Strax därpå får hon ett brev med meddelandet ”Du kommer att få betala för det du gjorde”.

Återigen tar handlingen ett språng till 1940. Under krigsåren arbetade den då 18-åriga Julia som MI5-agent. På den tiden satt hon i en lägenhet och transkriberade samtal som hon avlyssnade från en grannlägenhet. De avlyssnade personerna var alla brittiska nazisympatisörer. Vid sidan av detta skrivmaskinsarbete får hon i uppdrag att nästla sig in hos en äldre kvinna som sympatiserar med Hitlertyskland.

Mot slutet av berättelsen visar Atkinson vilken skicklig författare hon är. De tre parallella handlingarna vävs samman och allt får sin förklaring. Även om boken är välskriven var den bitvis lite småseg. Som läsare kom jag aldrig riktigt nära vare sig huvudpersonen, eller någon av de många andra karaktärerna. Ändå imponerar slutkapitlen. Atkinson hittar äntligen spänningsnerven och den otympliga flamingon lyfter…

Det slår mig upprepade gånger under läsningen att den här spionromanen skulle göra sig alldeles utmärkt på bioduken. Hoppas verkligen att boken blir film! Betyg: 3,5