När man fiskar i den stora bokfloden efter pärlor, är det förstås oundvikligt med bottennapp lite då och nu. Naturligtvis sållar och sovrar jag friskt redan när jag väljer vilka böcker som jag har lust att läsa. Många låntagare tycks tro att bibliotekarier hinner läsa alla böcker som ges ut. Så är det inte!!
Jag plågar mig som regel aldrig igenom en bok. Fångar den inte mitt intresse, så lägger jag bort den och läser en annan istället. Ett bottennapp av denna karaktär var exempelvis ”Offerrit” av Johannes Källström. En liten ort i glesbygden drabbas av nedläggningar och kommunalrådet kontaktar i desperation en designer med världsrykte, uppväxt i samhället. Om han kan förmås att återvända måste väl det vara positivt för den lilla orten? Det visar sig dock att bygdens förlorade son för med sig ond bråd död…Det stackatoartade språket och den sega inledningen gjorde att mitt intresse aldrig fångades. Ibland befinner man sig sannerligen inte på samma våglängd som texten! Ingen bok jag rekommenderar!
Ett bottennapp av ett annat slag var ”Baka surdegsbröd” av Göran Söderin och George Strachal. Glad i hågen försökte jag skapa en surdeg för att kunna baka. Resultatet blev en illaluktande sörja som åkte raka vägen ner i soporna! Risken för magförgiftning kändes överhängande! Att köpa ett paket jäst för ett par kronor framstår som ett mycket attraktivt alternativ. I ärlighetens namn är det nog inget större fel på boken. Bröden ser underbart goda ut på bilderna, men surdegsbak är nog inget för mig!
”Strindbergs stjärna” av Jan Wallentin vill jag också beteckna som ett bottennapp. En överreklamerad äventyrsberättelse som marknadsförts stenhårt. Historien är mycket tunn och kretsar kring två mystiska föremål: Strindbergs stjärna och kors. Föremålen är av okänt ursprung och av okänt material. Vid en viss temeperatur smälter föremålen samman och visar stjärnor och positioner. Angivelserna ändras var tredje dag. Låter det knepigt? Jag har i alla fall svårt att relatera till dessa föremål, vilket är synd eftersom jakten på dessa dyrgripar utgör det centrala i storyn. Berättelsen börjar som en någorlunda realistisk spännings- eller äventyrsroman, men kantrar efterhand i takt med att fantasyinslagen blir fler. Det är inget fel på fantasy, men här tycks författaren gripa efter varje halmstrå i ett desperat försök att knyta ihop berättelsen. Den krystade upplösningen blir sannerligen en besvikelse! Absolut ingen pärla!