Den norska författaren Vigdis Hjorth har skrivit höstens kanske starkaste bok. Det är en briljant relationsroman, skriven med en psykologisk skärpa som överträffar det mesta.
När boken kom ut i Norge för något år sedan gav den upphov till en livlig debatt. Boken är autofiktiv och blandar fakta och fiktion. Debatten kretsade bland annat kring hur mycket som var självupplevt. Vigids lillasyster Helga svarade genom att också skriva en roman, där hon kunde ge sin version i familjedramat.
Hur mycket som är självupplevt får jag låta vara osagt, men författaren förmedlar insikter som är djupt övertygande. Denna mörka relationsroman är mycket, mycket skickligt skriven och övertygar psykologiskt.
Vad handlar då boken om? Ja, vi får följa en norsk familj med fyra vuxna barn. Föräldrarna som är i åttioårsåldern bestämmer sig för att låta två av barnen få ärva deras sommarstugor, medans de fortfarande är i livet. De två som inte ärver stugorna, ska kompenseras ekonomiskt. Det är bara det att stugorna värderas alldeles för lågt. Detta resulterar i att de två äldsta syskonen, som alltså inte ska få stugorna, känner sig förbigångna. Och nu handlar det inte längre enbart om pengar, utan om känslor. Varför behandlar inte föräldrarna sina barn lika? Varför älskar de inte barnen lika mycket?
Familjehemligheter och sår kommer upp till ytan…
En riktigt gripande och tragisk relationsroman. Jag ger utan tvekan högsta betyg till denna bladvändare som inte lämnar läsaren oberörd! Betyg: 5.
