1974 fick Harry Martinson dela Nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson. Prismotiveringen löd: ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Vänder blicken mot det lilla är precis vad han gör i diktsamlingen ”Tuvor” (1973):
När daggen fallit
började snigeln sin färd
iklädd katrinplommonsrock och med lyssnande horn.
Så inleds en dikt i Tuvor. Vackert skrivet innan mördarsniglarna kom till Sverige…
En lite vintrigare dikt börjar:
Rimfrosten, vinterns dagg, klär skogens grenar.
Granar i järnton, björkar i silver.
Den stressade nutidsmänniskan borde kanske läsa mer poesi? Vad sägs om lite lyrik, när man inte har ro att läsa något annat? Vilken lyriksamling kan du i så fall tipsa om?