”Den felande länken” – sista delen i Tegenfalks fängslande deckartrilogi

Written by Maria Ragnarsson on januari 17th, 2012

”Maneten Turritopsis nutricula är vad man vet i dag den enda levande varelse som kan gå fram och tillbaka i livscykeln. Den har med andra ord evigt liv.” Med dessa rader inleds tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks serie om kriminalkommissarie Walter Gröhn.

Tegenfalk kommer i ”Den felande länken” in på existentiella frågor och han hade med fördel kunnat utforska de stora livsfrågorna ännu mer ingående. Manet-symboliken är smått genialisk och passar synnerligen väl ihop med handlingen! Briljant!

  Foto: Alvaro E. Migotto

Låt oss backa bandet en smula och konstatera att första delen i serien heter ”Vredens tid”. En stark debutroman som dock har vissa likheter med Jussi Adler-Olsens ”Kvinnan i rummet”. Det ligger nära till hands att tro att Tegenfalk har inspirerats av danskens bok, men vad vet jag? Bok två i serien ”Nirvanaprojektet” är spännande, även om jag så här i efterhand mest minns boken som ett slags mellanbok. Titeln anspelar på ett forskningsprojekt som syftade till att kartlägga medvetandet eller själen. Försök gjordes också att klona själen för att om möjligt uppnå odödlighet.

”Den felande länken” är som sagt tredje delen i serien. Även om boken inledningsvis summerar tidigare händelser, rekommenderar jag att man läser böckerna i kronologisk ordning. Vi återser karaktärer som vi mött i tidigare böcker: Walter Gröhn förstås och den begåvade polisassistenten Jonna de Brugge, som för övrigt pryder bokens omslag. Journalisten Jörgen Blad jagar vidare i jakten på sitt livs scoop och datahackern Serge blir återigen insyltad.

Walter sörjer fortfarande dottern Martines tragiska död. Hade man med mer avancerad teknik kunnat rädda hennes själ, genom att flytta över hennes själ till en annan människas kropp? För att sluta grubbla och om möjligt komma till klarhet, reser Walter till Frankrike.

Jonna har å sin sida blivit förtjust i en man, men är han den han utger sig för att vara? Vilka lik har han i garderoben? Pressad av en internutredning försöker Jonna rädda sitt skinn genom djärva, men kanske inte fullt så genomtänkta handlingar. Jonna är vidare engagerad i jakten på Leo Bragelers mördare.

Tegenfalk har som synes många trådar att hålla i, när det gäller handlingen. Trots det knyter han skickligt ihop säcken. Slutet är måhända både intelligent och kreativt, men för mig förefaller tanken på att man skulle kunna klona själen så osannolik, att jag inte blir berörd på djupet. Jakten på den felande länken lär väl få fortsätta… Men summa summarum så utgör Tegenfalks trilogi ändå ett spännande tillskott i deckargenren.

 

5 Comments so far ↓

  1. violen skriver:

    Läser den just nu! 🙂

  2. Sladdertackan skriver:

    Jag tolkar slutet precis som du, men ville inte skriva så i bloggen utan lämna frågan öppen.

  3. Ralle skriver:

    Snälla snälla kan ingen av er skicka några rader till min mail om hur denna boken slutar ?? Lyssnade lite sporadiskt på den mellan arbetet och tillbaka och när väl slutet kom så insåg jag att jag missat vitala delar kändes det som. Vore underbart snäll om någon kunde skriva några rader till ricorico@live.se med lite kort om slutet! Orkar verkligen inte plöja igen den igen….

    TACK på förhand till den goda samarit som gör mig denna tjänsten

Leave a Comment