Spänning

...kategorivis

 

”Främlingen” – Harlan Coben bjuder på rafflande spänning!

måndag, januari 23rd, 2017

Harlan Cobens nya thriller ”Främlingen” är en riktig bladvändare. Coben lägger spänningen på en konstant hög nivå och håller läsaren på sträckbänken!

En främling avslöjar för tvåbarnspappan Adam Price att hans fru, ett par år tidigare, fejkade sin graviditet. Sedan låtsades hon få missfall. Önskar Adam bevis för sin frus lögner, kan han leta efter en betalning till ett visst internetföretag, menar främlingen.

Alla familjer har sina hemligheter. Främlingen har gjort det till sin mission att avslöja dem…Adam är inte den ende som får information av främlingen. För Adams del hotar avslöjandena att rasera hans tillvaro. Efter 18 års äktenskap trodde han, att han kände sin fru…Vad mer kan hon ha ljugit om?

När Adam så småningom konfronterar sin hustru med uppgifterna och kräver en förklaring, ber hon om tid. Morgonen därpå försvinner hon. Vilka hemligheter har Adams fru? Hur kan hon bara ge sig iväg och lämna inte bara sin man, utan även deras två tonårspojkar?

Jag gillade verkligen den här boken med sina ”Gone girl-vibbar”! Perfekt för den som söker avkoppling! Det rika persongalleriet kräver dock en viss koncentration hos läsaren, för att hålla isär alla personer.

I sitt fack är Coben helt klart en mästare. Låt vara att det är lättuggat, lättsmält och att innehållet snabbt är glömt – Coben levererar härlig spänning för stunden!

”Brilliance” – bladvändarthriller av Marcus Sakey

tisdag, november 11th, 2014

Lägg namnet Marcus Sakey på minnet! Med thrillern ”Brilliance” har han fått sitt internationella genombrott – och vänta bara tills filmen med Will Smith och Noomi Rapace i huvudrollerna går upp på biograferna! Kanske är det Noomi Rapace som för tankarna till Stieg Larssons Milleniumserie och Lisbeth Salander. Hur som haver tycker jag att karaktären Shannon påminner en smula om Salander. Shannon är en intelligent skönhet med förmågan att kunna röra sig så smidigt, att hon blir nästintill osynlig…

1980 föddes ett antal barn med exceptionella förmågor i USA. Trettiofem år senare, när ”Brilliance” utspelas, har det uppstått skarpa motsättningar mellan de vanliga människorna och de briljanta. Konflikterna eskalerar när en serie terroristattacker skylls på de specialbegåvade. Agenten Nick Cooper, själv specialbegåvad, arbetar för en statlig myndighet som spårar upp och oskadliggör misstänkta terrorister. Agent Nick Coopers specialitet är att kunna läsa kroppsspråk, vilket ger honom ett försprång när han hamnar i slagsmål. Och det gör han ofta. När Cooper försöker avvärja en terrorattack stöter han ihop med Shannon och ett farligt dubbelspel tar sin början…

Tempot i denna genreöverskridande spännings- och science fiction thriller är högt. Inledningen var kanske lite långsam, men sedan är man ohjälpligt fast. Det är ingen litteratur som utmanar på djupet, trots de samhällskritiska inslagen. Miljöbeskrivningarna är en smula torftiga och karaktärerna schablonmässiga. Trots dessa invändningar får boken ett bra betyg, för jag tyckte om den.

Bladvändarthrillern ”Brilliance” är första delen i en planerad trilogi. Boken är på svenska, trots den engelska titeln. Andra delen i trilogin gavs ut på engelska i juni 2014 och heter ”A Better World”. Undrar just när vi får se översättningen av bok två? Jag ser nämligen fram emot fortsättningen. ”Brilliance” avrundas snyggt, men som läsare vill man ha mer!

Brilliance

Filmkväll i oktober…

tisdag, oktober 21st, 2014

Tom Clancys roman ”Jakten på röd oktober” kom ut 1984 på engelska. Boken filmatiserades 1990 med Sean Connery i huvudrollen som den sovjetiske ubåtskaptenen. Idag jämför ABC news spaningarna i Stockholms skärgård med storfilmen. Tycka vad man vill om det, men filmen är sevärd.

Ubåtsfilmer

Här är några tips för den som är upplagd för böcker eller filmer om ubåtar.

Thriller i Lee Childs anda: ”Ghostman” av Roger Hobbs

måndag, augusti 4th, 2014

Många bibliotek i engelskspråkiga länder sätter ihop långa ”Read Alike Book Lists”. Med hjälp av dessa listor kan den som gillar en viss författare stifta bekantskap med andra författare, som skriver liknande böcker. Listornas träffsäkerhet varierar förstås, men nog kan man hitta klockrena jämförelser. Jag hade utan tvekan fört upp namnet Roger Hobbs som ett förslag på en författare som påminner om Lee Child. Hobbs roman ”Ghostman” hade kunnat vara skriven av Lee Child. Det är förstås ingen slump att Lee Child lovordar boken och citeras på det svenska bokomslaget!

Ghostman

Huvudpersonen i Ghostman, Jack Delton, hade kunnat vara Jack Reachers bror. Behöver jag säga mer? Det finns fler gemensamma nämnare, bortsett från att huvudpersonerna har samma förnamn. Berättelsen är själlös, ytlig och bitvis osmakligt våldsam, men har ett högt bladvändartempo. Spänning för stunden i bästa Lee Child-anda och garanterat inget som du kommer att minnas! En film blir det kanske också vad det lider, för filmrättigheterna är sålda till Warner Bros. Fast jag tror nog att jag står över filmen och letar upp en feelgood-film istället!

Läsgodis i påsk!

torsdag, april 10th, 2014

Så här till påsk vill jag självfallet bjuda på lite läsgodis! Och varför inte en deckare? Det får bli en gammal goding i repris: ”Levande begravd” av Peter James. Fast lider du av klaustrofobi bör du kanske välja en annan bok…
Här läser du mer om denna nagelbitare! Glad Påsk!

Läsgodis

Tack till kollegan Christel som pyntade ägget, som jag sedan fotograferade!

Gillian Flynn feber…

tisdag, februari 18th, 2014

Känns som att jag har drabbats av Gillian Flynn-feber. Gone Girl var en oerhört intressant läsupplevelse! Men att döma av recensionerna har boken fått ett blandat mottagande. Några höjer Gone Girl till skyarna och talar om årets läsupplevelse, andra tycks inte alls vara lika förtjusta. Kanske beror de skiftande omdömena på att boken kräver sin läsare. Det är ju ändå en tegelsten på närmare 600 sidor. Bitvis kan romanen upplevas som pratig och huvudpersonerna är minst sagt speciella. En perfekt bokcirkelbok kanhända?!

Gillian Flynn foto Heidi Jo Brady
Gillian Flynn. Foto: Heidi Jo Brady

Författaren Gillian Flynns Gone Girl har sålts i över två miljoner exemplar, så försäljningssuccé kan man verkligen tala om. Gone Girl en välskriven psykologisk spänningsroman, som känns genreöverskridande. Någon typisk deckare är det inte frågan om. Berättelsen innehåller oväntade vändningar och ett mer oförutsägbart slut får man leta efter. Jag såg då inte vartåt det barkade! Slutet gjorde mig verkligen perplex och snopen. Antiklimax tyckte jag först, men ju mer jag tänker på slutet, desto intressantare blir det…

Gone Girl  är en skruvad äktenskapsskildring. Amy som kvinnan heter är både vacker och begåvad, men samtidigt är hon djupt störd. Hon är beräknande, kontrollerande och har narcissistiska drag och är beredd att gå hur långt som helst för att få sin vilja igenom. Nick, hennes man, är en lat skitstövel som ljuger och bedrar. På parets femåriga bröllopsdag försvinner Amy och Nick anklagas för att ha mördat henne… Men inget är förstås som det verkar…

”De oskyldiga” – rafflande thriller av David Baldacci

onsdag, januari 29th, 2014

En lönnmördare för att skydda de oskyldiga i samhället? David Baldaccis thriller De oskyldiga är en pulshöjande sträckläsningsbok om en 39-årig lönnmördare, som faktiskt påminner en hel del om Jack Reacher i Lee Childs böcker. Will Robie som han heter, är en övermänsklig före detta elitsoldat, en vältränad och intelligent actionhjälte. Han lever ensam, är expert på vapen, har en välutvecklad slutledningsförmåga, är extremt snabb och nästintill osårbar. Robie kunde ha varit Reachers bror…

Läsaren kommer rakt in i berättelsen när Robie har sänts ut på ett uppdrag: ”Will Robie hade noga studerat varenda en av passagerarna under den korta flygningen mellan Dublin och Edinburgh. Han var övertygad om att han hade rätt i slutsatsen att sexton var hemvändande skottar och femtiotre turister. Robie var varken skotte eller turist.” Som en mördarmaskin reser Robie världen runt och utför sina order prickfritt och utan att blinka, tills han en dag beordras att döda en småbarnsmamma i Washington D.C. Han vägrar och en märklig katt- och-råtta-lek tar vid, där Robie plötsligt blivit den jagade…

Meningarna och kapitlen är korta och har ett märkbart driv. Tempot är högt och läsaren sitter som i ett skruvstäd från första till sista sidan. Boken är som gjord för att filmatiseras, men några litterära priser lär den knappast kamma hem! Baldacci har i snitt skrivit en bok om året de senaste 20 åren och han har läsare världen över. Även om De oskyldiga luktar massproduktion bjuder författaren på spänning och underhållning för stunden.

Parallellt med De oskyldiga läste jag – eller rättare sagt så läser jag fortfarande –  Donna Tartts roman ”Steglitsan”. Kan två böcker vara mer olika? Karaktärerna i Steglitsan är väl utmejslade, språket är fantastiskt och romanen är på alla plan genomarbetad. Tartt arbetade med sin bok i drygt tio år… Baldaccis och Tartts böcker har inte många gemensamma nämnare och får vackert bedömas var för sig i respektive genre. Så klart. Allt annat vore djupt orättvist. Men i sitt fack är Baldacci en mästare.

de oskyldiga

”En annan mans grav” – skotska mord av Ian Rankin

söndag, december 1st, 2013

Skotten Ian Rankin är tillbaka med en ny deckare: En annan mans grav. Huvudpersonen John Rebus figurerar visserligen i flera tidigare böcker, men för mig är han en ny bekantskap. I denna bok är han åldrad och pensionerad från Edinburghpolisen, men extraknäcker som civilanställd utredare på en avdelning med gamla olösta fall.

Boktiteln anspelar på låten ”Another Man´s Rain” av Jackie Leven. Kommen från en begravning missuppfattar Rebus låttexten. Han tror sig höra ”standing in another man´s grave”, när sångaren i själva verket sjunger om att stå i en annan mans regn ”standing in another man´s rain”.

Rebus kontaktas av en kvinna vars dotter försvann för ett decennium sedan. Han börjar gräva i fallet och inser att fler kvinnor genom åren har försvunnit i samma område, varav en ganska nyligen. Ändå går utredningen förvånansvärt trögt. På något vis ökar det berättelsens trovärdighet och ger författaren tid att beskriva miljöer och människor. Sakta, sakta stegras tempot och spänningen stiger i takt med att den åldrade Rebus kommer allt närmare ett genombrott i utredningen.

Magnus Roosmann läser ljudboksversionen. Som vanligt läser han proffsigt. Jag associerar nog Roosmann ganska starkt med Lee Childs böcker. Fast när det gäller språket vinner Ian Rankin med hästlängder över Lee Child! Rankins deckare ger helt klart mersmak! Jag kommer på mig själv med att sakna den gamle stofilen Rebus redan innan den sista cd-skivan är spelad.

en-annan-mans-grav

”Jungfrustenen” – modern kryptonitsaga av Michael Mortimer

tisdag, november 12th, 2013

Jag får tillstå att jag är nyfiken på vem som döljer sig bakom pseudonymen Michael Mortimer. Det spekuleras i om det är den före detta Babel-programledaren Daniel Sjölin som har hållit i pennan, men vem vet?

Jungfrustenen är hur som helst ett märkligt romanprojekt. Boken är första delen i en serie som är tänkt att omfatta sex delar. Nog är det en chanstagning som förlaget gör, att ge ut denna serie i sex delar. Jungfrustenen har fått ganska hård kritik i medierna och jag undrar i mitt stilla sinne om storyn kommer att hålla i 3000 sidor. Har läsarna tålamod att vänta i sex band på att få annat än gåtor? Författaren placerar så att säga bara ut schackpjäserna på brädet och sedan är boken slut.

Boken innehåller svartvita illustrationer. Det märkligaste av allt är dock de insprängda avsnitten från olika källor såsom Wikipedia och Dagens Nyheter. Hur tänkte författaren här? Jungfrustenen får mig förresten att associera till Jan Wallentins ”Strindbergs stjärna” (2010) om ni minns den? Upphaussad i media, men lite av en flopp…

Det rappa tempot och spänningen i berättelsen tilltalar mig dock. Det blir onekligen en spännande jakt, eller flykt, när studenten Ida Nordlund hals över huvud tvingas att lämna Nobelfesten i Stockholm, efter att ha bevittnat mordet på en Nobelpristagare. Med sig har hon ett skrin som hon har fått i uppdrag att ta hand om. Asken innehåller förstås den mystiska jungfrustenen. Stenen med sina märkliga egenskaper utgör det centrala i berättelsen. En gång i tiden hittades stenen på Nya Zeeland av Linnés lärjunge Daniel Solander. Upplägget är fantasifullt och osannolikt så det förslår. Undrar just vad blomsterkungen själv hade tyckt om att figurera i denna äventyrliga kryptonitsaga? Fortsättning följer för den tålmodige, eller vad ska man säga?! Betyget landar på en 3:a.

Jungfrustenen

”Återvändaren” av Buthler och Öhrlund – vilket magplask!

fredag, november 16th, 2012

Efter att ha lyssnat på Återvändaren av författarduon Dan Buthler och Dag Öhrlund känner jag mig minst sagt snuvad på konfekten. Thrillern slutar nämligen mitt i! Visst, det kommer förstås en fortsättning, men jag börjar faktiskt tvivla på att författarna kommer att lyckas att knyta ihop alla lösa trådar. Vill man veta hur det går får man snällt vänta till våren 2013, då Uppgörelsen kommer ut. Inte en chans att jag bryr mig om upplösningen då!

Huvudpersonen, psykopaten Christopher Silfverbielke, kan beskrivas som värsta mördarmaskinen. Snabbt tappar man räkningen över antalet offer – sällan har väl så många bragts om livet i en spänningsroman?! Förutom våld innehåller boken en stor portion grova sexskildringar.

Om jag hade läst Återvändaren i det traditionella bokformatet, hade jag med stor sannolikhet lagt boken åt sidan på ett tidigt stadium. Nu lyssnade jag istället på ljudboken och fortsatte tack vare uppläsaren Stefan Sauks strålande insats. Tänk så mycket uppläsaren betyder för läsupplevelsen! Sauk gestaltar Silfverbjelke på ett ypperligt sätt och hade vid en filmatisering varit som klippt och skuren för huvudrollen. Nja åtminstone om man blundar för det faktum att Sauk inte längre är i 30-årsåldern…

Återvändaren är Buthler och Öhrlunds tredje bok om Christopher Silfverbielke. Första gången som psykopaten dök upp var i boken En nästan vanlig man (2008). Därefter figurerade han i Grannen (2010). Om Jacob Colt, kriminalkommissarien som jagar den kallblodige Silfverbielke, finns ytterligare böcker: Mord.net (2007), Förlåt min vrede (2009) och Ares tecken (2010). Återvändaren kan läsas fristående – jag hade inte läst något av Buthler och Öhrlund tidigare – men ett tristare cliffhangerslut får man leta efter! Vilket magplask!

En ny stjärna har tänts på deckarhimlen! Thomas Erikson är aktuell med sin andra Alex King-thriller ”Illdåd”

måndag, november 5th, 2012

Med sin nya bok Illdåd befäster Thomas Erikson sin position på den svenska thrillerhimlen. Erikson debuterade 2011 med spänningsromanen Bländverk, den första delen i Alex King-serien. Alex King är beteendevetare och i Bländverk kallas han in för att hjälpa kriminalkommissarie Gabriel Hellmark och inspektör Nina Mander i en komplicerad mordutredning. I den andra boken ”Illdåd” fortsätter polisen att ta hjälp av den skicklige beteendevetaren. Böckerna kan utan vidare läsas fristående och i vilken ordning som helst, men har du möjlighet så börja med den första boken, för du lär vilja läsa bägge!

Illdåd skulle kunna beskrivas som en rättegångsthriller i bästa John Grishamstil. Den unga kvinnan Sara Leijon våldtas av fyra män en lucianatt. Kvinnan släpar sig till polishuset för att anmäla brottet och tekniska bevis säkras. Trots att fallet tycks glasklart blir rättegången oerhört uppslitande för Sara. Sara är fast besluten att få gärningsmännen fällda, men hon är inte beredd vare sig på att den ingående granskningen av hennes privatliv, eller på den smutskastning av henne som person, som männens försvarsadvokater ägnar sig åt. Alex King får till uppgift att stötta och lotsa henne genom den extremt påfrestande processen, men räcker han till? Kommer rättvisa att skipas? Och går det att hysa tilltro till rättssystemet? Erikson är fenomenal på att skildra framför allt brottsoffrets utsatthet och han skänker 10 procent av bokens intäkter till Brottsofferjourerna i Sverige.

Illdåd finns tillgänglig som bok och som ljudbok, inläst av Felix Engström. Utan tvekan plockar jag in Illdåd bland höstens bästa spänningsromaner och jag ser fram emot nästa bok i serien!

”Helaren” – Finlands bidrag till Glasnyckeln 2012 av Antti Tuomainen

fredag, september 21st, 2012

Glasnyckeln är ett litterärt pris som varje år delas ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet för bästa nordiska kriminalroman. Från Finland nominerades i år Antti Tuomainens Helaren. Årets pris gick dock till den danske författaren Erik Valeurs för boken Det syvende barn.

”Helaren” utspelar sig i Helsingfors i en dyster framtid präglad av miljökatastrofer, krig och väpnade konflikter och sjukdomar. Miljökatastrofen är ett faktum och många stadsdelar i Helsingfors är översvämmade och strömlösa. Det regnar ideligen och människor skyndar hukande fram i regnet, förbi utbrända bilar och gängbråk. Samhället faller samman, jordens klimatflyktingar är rekordmånga, pandemivarningarna haglar tätt och allt är riktigt eländigt.

Vi får följa Tapani Lehtinen som letar efter sin fru Johanna. Hon arbetar som journalist och försvann spårlöst när hon arbetade på en artikel om den så kallade ”Helaren”, en massmördare som härjar i staden och som mördar dem han anser har fått klimatförändringarna att accelerera. Polisen saknar resurser att utreda försvinnandet så Tapani drar igång sitt eget sökande. I takt med att sökandet fortskrider börjar han undra hur väl han egentligen känner sin fru Johanna…

Jag tyckte romanen var lite småseg på mitten och det kryptiska knepiga slutet föll mig inte riktigt i smaken. Den genreöverskridande mixen av mörk framtidsskildring och deckare är dock intressant. Språket är smidigt och rappt. Betyget landar på 4 pärlor för Tuomainens något udda, men läsvärda deckare.

”Fallvatten” – en pulshöjande katastrofroman av Mikael Niemi

lördag, september 1st, 2012

Mikael Niemi, en av mina favoritförfattare, är i höst aktuell med en katastrofroman. Jag kan inte påminna mig när jag läste en bok i denna genre senast. Desto vanligare är det väl med katastroffilmer från Hollywood. Niemis Fallvatten skulle säkerligen passa utmärkt för filmduken också. Undrar just om vi får se en filmatisering så småningom?

Efter flera veckors ihärdigt regnande i norra Norrland svämmar Lule älv över, kraftverksdammarna brister och människor flyr för sina liv när en enorm flodvåg krossar allt i sin väg. Läsaren möter flera olika personer som kämpar för att undkomma de framrusande vattenmassorna. Men det blir aldrig svårt att hålla isär personerna, trots att persongalleriet omfattar tiotalet individer. Katastrofen binder dem samman.

Jag kan tänka mig att det måste ha varit en märklig känsla för Niemi att vid författandet avgöra de olika människornas öden, att leka allsmäktig herre och låta den ene dö och den andre klara sig. Fast den makten har ju författaren alltid över sina romanfigurer… Nåväl. Några scener med sexuellt innehåll framstår som bisarra och väl tillspetsade, men annars slår det mig att Niemi faktiskt håller tillbaka och avstår från att ha med en superhjälte som dyker upp och avvärjer det hotfulla läget. Klockan tickar obönhörligt för de inblandade och den iskalla vattenväggen krossar allt i sin väg…

Romanen är andlöst spännande från första till sista sidan. Definitivt en sträckläsningsbok! Tänk om alla romaner gick lika fort att plöja! Niemi är en ordkonstnär och språket är återhållsamt men precist och uttrycksfullt. Vill man lyssna på Fallvatten finns en författarinläst ljudbok. Den har jag visserligen inte lyssnat på, men Niemi är en fantastiskt bra uppläsare. Vid betygsättningen tvekar jag en smula och velar mellan fyra och fem pärlor.

”Bekännelsen” – klockren juridisk thriller av John Grisham

lördag, maj 26th, 2012

I Grishams bok Bekännelsen får vi följa Donté Drumm, en färgad ung man som dömts till döden för ett brott som han inte har begått. Efter att ha tillbringat nio år i fängelse klämtar klockan för Donté. I elfte timmen, endast fyra dagar före avrättningen, bekänner en nyligen frisläppt sexförbrytare vid namn Travis Boyette för en luthersk pastor att han är den skyldige. Det blir en kamp mot klockan. Ska Dontés försvarsadvokat och pastorn hinna stoppa avrättningen? Och hur trovärdig är denne Boyette egentligen?

Det blir spännande. Oerhört spännande. Men spänningen är allvarstyngd och kuslig, för även om detta är fiktion hade mardrömmen beklämmande nog kunnat vara verklig. Med sorg i hjärtat läser jag i DN 2012-05-15 att en juridikprofessor och hans studenter sammanställt material, som visar att Carlos DeLuna som avrättades 1989 i delstaten Texas var oskyldig…För att citera Grisham:”För varje oskyldig som döms till döden finns en skyldig som går fri.”

Grishams roman är starkt samhällskritisk. Förutom att beskriva ras- och klassmotsättningar levererar Grisham svidande kritik mot dödsstraffet, som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det amerikanska rättssystemet får sig en ordentlig känga. Politikernas röstfiske och behov av att till varje pris hitta en syndabock kritiseras skarpt. Bekännelsen kan läsas som ett briljant inlägg i debatten om dödsstraffets vara eller icke vara. Min djupaste beundran för Grisham och hans vassa penna!

Med den juridiska thrillern har advokaten Grisham definitivt hittat sin nisch som författare. Han har sålt många böcker och jag hoppas innerligt att han har många läsare i Texas. Den här boken kommer inte att lämna dig oberörd. Garanterat inte.

”Pojken som slutade gråta” – godkänd deckare av Ninni Schulman

måndag, mars 5th, 2012

Låt mig börja med att konstatera att jag flera gånger var ytterst nära att sluta läsa Pojken som slutade gråta. Texten kändes överlag platt, klichéartad och enahanda. Det rika persongalleriet gjorde dessutom att jag upprepade gånger tappade bort mig och hade svårt att hålla reda på vem som var vem. Inte ens efter avslutad läsning har någon endaste karaktär i boken gjort något djupare intryck på mig, tyvärr. Kanske, kanske hade jag tyckt bättre om boken om jag först hade läst Flickan med snö i håret.

Trots att mitt intresse och mitt engagemang inte riktigt ville infinna sig, läste jag envist vidare. I korthet handlar boken om jakten på den pyroman som härjar i småstaden Hagfors i Värmland. Efter flera anlagda villabränder breder skräcken ut sig i det lilla samhället och folk hamstrar brandvarnare och brandsläckare. Journalister och poliser arbetar för högtryck för att få tag på den skyldige. Det blir både kusligt och för all del bitvis spännande. Behållningen för min del bestod i själva upplösningen och skildringen av gärningsmannen. Men jag avslöjar förstås inte vem som är den efterspanade mordbrännaren!

Jag ger betyget godkänt, men inte mer. Det är möjligt att detta är en riktig bladvändare för en del läsare, men jag behövde beklagligt nog tid för att tröska mig igenom den här deckaren. Men sträck på dig Ninni! Rätt som det är har sin bok räddat livet på någon, för säg den läsare som inte ser över eller skaffar nya brandvarnare efter att ha läst boken!

Tistelblomman – Amanda Hellbergs bästa bok hittills!

tisdag, februari 28th, 2012

Tistelblomman är Amanda Hellbergs tredje fristående roman om Maja Grå, en ung synsk kvinna. Serien inleddes med debutromanen Styggelsen, som imponerade på mig med sin sinnrika väv av personer, händelser och sammanträffanden. Andra boken i serien Döden på en blek häst är en modern, bitvis mycket obehaglig spökhistoria. Tyvärr tyckte jag inte att andra delen levde upp till mina högt uppskruvade förväntningar. Berättelsen spretar åt alla håll med ett tveksamt resultat. Desto roligare att konstatera att Hellbergs tredje roman är hennes bästa hittills!

Maja är alltså en ung kvinna som ser, som har mediala förmågor. I Tistelblomman har hon och pojkvännen hyrt ett ödsligt hus i Skottland. Självklart är det ett hemsökt hus, som ruvar på många hemskheter. Det gamla förfallna stenhuset i fråga pryder för övrigt det snygga omslaget. Successivt blir stämningen alltmer hotfull och spöklik och Maja börjar få knepiga förnimmelser. Maja mår allt sämre, men förmår inte att berätta för pojkvännen om sina upplevelser. Han känner nämligen inte till hennes synskhet och han trivs utmärkt i huset… Med små medel lyckas Hellberg bygga upp en andlöst spännande historia med drag av gotisk romantik. Fyra pärlor av fem delar jag ut till denna lättlästa bladvändare!

”Röd snö” av den lovande debutanten Thomas Ringstedt

torsdag, februari 23rd, 2012

”Röd snö” är en samtidsthriller helt i min smak! Berättelsen håller ett rappt tempo, spänningsfaktorn är hög och avsnitten från laboratoriemiljöerna känns trovärdiga. Det senare är väl måhända inte så konstigt med tanke på att författaren har disputerat i molekylär neurobiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm, där han fortfarande är verksam som forskare.

Ett aggressivt virus blir stulet från ett högrisklaboratorium i Uppsala. Det handlar om en virusvariant av spanska sjukan som kostade många människor livet 1918. I orätta händer kan viruset användas som biologiskt massförstörelsevapen och orsaka massdöd världen över. Den trygge och storväxte kriminalkommissarien Ulf Beow får i uppdrag att utreda laboratorieinbrottet. Utredningen går inledningsvis trögt, men när några djurrättsaktivister hittas mördade upptäcks en koppling till inbrottet. Hittar man mördaren borde man hitta det stulna viruset – och tvärtom. Kampen mot klockan har börjat!

Favorituppläsaren Magnus Roosmann gör som vanligt en strålande insats. Det jag förvånades över när jag lyssnade på boken var Ringstedts tendens att överdrivet noga beskriva detaljer som egentligen inte tillför något. Något konkret exempel minns jag inte, men jag syftar exempelvis på skildringar av typen köksbestyr. Man lägger märke till detta, eftersom man tror att ”här kommer en väsentlig ledtråd”, vilket det alltså inte gör. Nåväl, jag kan utan tvekan ha överseende med denna egenhet, för berättelsen höll mig obönhörligt fängslad. Ringstedt knyter dessutom skickligt ihop berättelsens många trådar. Fyra pärlor av fem delar jag ut, för detta är lysande underhållsfiktion som skulle göra sig utmärkt på film! Det är bara att hoppas på fler verk från den ännu relativt okände debutanten Thomas penna!

”Värt att dö för” av Lee Child

fredag, december 16th, 2011

Efter det spektakulära slutet i 61 timmar, Lee Childs 14:e bok om actionhjälten Jack Reacher, hade jag höga förväntningar på den 15:e boken, uppföljaren Värt att dö för. Jag hade förväntat mig en tydlig återkoppling, en bra förklaring helt enkelt. Men bortsett från att Reacher uppenbart är mörbultad och skadad efter händelserna i 14:e boken ges ytterst knapphändiga förklaringar till hur hjälten mirakulöst nog klarade livhanken. Fy skäms Lee Child! Som du leker med dina läsare! Att försätta sin hjälte i en helt omöjlig situation med obefintliga överlevnadschanser och sedan oberört tuffa vidare med nästa bok som om inget hänt! Det hade kanske varit bättre om 61 timmar fått avsluta serien?

Värt att dö för innehåller rätt mycket våld. Reacher tar lagen i egna händer och har ihjäl den ena skurken efter den andra. Ur ett etiskt perspektiv finns en hel del att diskutera och att reflektera över för den som är på det humöret.

Även om boken är spännande och jag gillar Magnus Roosmanns hesa raspiga stämma så får jag nog klassa Värt att dö för som en massproducerad, själlös action utan större finess och känsla. Språkligt och litterärt imponerar författaren knappast med sina korthuggna meningar, ständigt återkommande favoritord och upprepningar: Han sa, hon sa, Reacher sa…Förmodligen X, förmodligen Y…Den som är ute efter språklig njutning får söka på annat håll!

Intressant att notera är att vagabonden Reacher faktiskt borstar tänderna i denna bok. Fast med tanke på att han inte har något bagage kan man undra var han förvarar tandborsten. I fickan måhända?

Efter att ha lyssnat på Värt att dö för undrar jag om det inte är dags snart för Lee Child att låta Reacher möta sin överman. Slutgiltigt. Jag känner mig i alla fall redo för att lämna Reacher där han står vid vägrenen för att lifta mot nya äventyr. Min längtan efter en originell kvalitetsroman börjar åter spira.

61 timmar av Lee Child – undermåligt men spännande

måndag, december 5th, 2011

Vill man ha något välbekant och förutsägbart, men ändå actionfyllt och spännande – ja då passar Lee Childs böcker bra, gärna inlästa som ljudböcker. Magnus Roosmann har läst in flera av Lee Childs romaner. Roosmann är, precis som Katarina Ewerlöf och Tomas Bolme, en av mina favorituppläsare. 61 timmar saknar tyvärr den finess som präglar första boken i serien Dollar, men tack vare Roosmanns starka insats blir det möjligt att överse med berättelsens undermåliga kvalitet litterärt och språkligt.

Säga vad man vill, men jag gillar den klipske, intelligente actionhjälten Jack Reacher. Han är en nutida vagabond som reser lätt, helt utan bagage. När han behöver nya kläder köper han nya och kastar de gamla. Han tycks inte ens äga en tandborste. Borstar han ens tänderna? undrar jag förundrat.

I 61 timmar kommer Reacher till staden Bolton, där en gammal kvinna behöver vittnesskydd. Redan i berättelsens upptakt får vi veta att det är 61 timmar kvar, men till vad? Allteftersom tiden går följer nya tidsangivelser, men syftet med nedräkningen förblir oklar. Vad händer när tiden runnit ut? Mördas den gamla damen, eller rent av Reacher själv? Knappast, nästa bok med Reacher finns ju redan ute i handeln. Inte vill väl författaren ha ihjäl sin kassako, eller? Spänningen stiger successivt fram till det spektakulära slutet, som inte alls faller mig i smaken! Jag drar av en pärla från betyget på grund av den otillfredsställande upplösningen!

Det blir ett lågt betyg för den här boken, endast 2 av 5 pärlor. 61 timmar kan nämligen inte betraktas som något annat än lättsam, massproducerad förströelselitteratur av tveksam kvalitet. Fast visst behöver man okomplicerade böcker ibland? Jag verkar ha behov av något lättsmält och lättuggat just nu, för jag har redan siktet inställt på den femtonde Jack Reacher-thrillern: Värt att dö för. Men jag blir grymt besviken om författaren inte på något vis bygger vidare på händelserna i 61 timmar! Det låga betyget till trots så lockar alltså fortsättningen, för Lee Child behärskar i alla fall konsten att skriva spännande!

”Sankta psyko” – psykologisk thriller i Hitchcockanda av Johan Theorin

onsdag, oktober 26th, 2011

Med Sankta psyko vänder Johan Theorin blad och inleder ett nytt kapitel i sin författarkarriär. Läsare av hans tidigare romaner lär knappast känna igen sig. Tyvärr. Personligen saknar jag de finstämda öländska miljöskildringarna, liksom det paranormala inslaget som funnits i Theorins tidigare verk.

Inledningen till Sankta psyko känns trevande och småseg. Läsningen tar emot, inte minst eftersom man anar att barn kan komma till skada. Förskoleläraren Jan börjar arbeta på förskolan Gläntan, som ligger alldeles intill en psykiatrisk klinik, där barnens föräldrar vårdas. En av Jans arbetsuppgifter består i att eskortera barnen till Sankta Patricias sjukhus, för att de ska få träffa sina föräldrar. Jan börjar fantisera om hur han, osedd, ska kunna ta sig in på det välbevakade mentalsjukhuset. Han är besatt av en av de intagna, en sångerska vid namn Alice Rami. Parallellt skildras i återblickar vad som egentligen hände flera år tidigare, när Jan arbetade på en annan förskola och tappade bort ett barn i skogen…

Jan smyger omkring i korridorer och källarutrymmen och fantiserar om Rami. I takt med att personporträttet av Jan växer fram och blir alltmer psykologiskt intressant, sugs man in i berättelsen. Nyfikenheten väcks till liv och man vill ta del av Jans hemligheter. Det är lätt att föreställa sig en filmatisering med kuslig och obehaglig musik i bästa Hitchcockstil.

Slutet känns en smula oavslutat. I mitt tycke hade författaren kunnat knyta ihop säcken bättre. I skrivande stund har jag ännu inte bestämt mig för om jag ska dela ut tre eller fyra pärlor.